När en medelålders ensamstående man känner sig ensam en fredagskväll tar han inte till flaskan – han vänder sig till discomusiken.
Men nu ska jag se om filmen München. God natt och tack för alla kommentarer till inlägget om synagogan. Lusläste dem.
Disco
Cures.
Så här ser jag ut dagen efter - snipiga lips och allt.
Jag skulle kunna starta en Facebook-grupp med titeln ”Vi som säger ‘men-herrrrre-gud’” när vi ser en tiopoängare.
Apropå den där Gud så spelar han/hon/den/det mig ett fett spratt just nu.
Bara jag går från jobbet och ut på lunch så, när jag är på väg tillbaka, så möter jag bakom husknuten en man som får mig att tappa hakan (och utbrista just den där potentiella Facebook-raden). Ni vet… när man ser någon som är 100% ens våta fantasi.
Från topp till tå.
Klädstilen.
Attityden.
Ja, alles.
Herrrregud, jag måste få till ‘et.
Det har gått för lång tid sedan den där svettiga natten med ”Shimon från Jerusalem” i Tel Aviv.
Den där natten då jag skulle sova hos mitt ex (vilket ledde till drama mellan honom och hans nuvarande) och han ringde mig klockan fem på morgonen och undrade var jag höll hus. ”Jag är hos Shimon.”
”Jaha.”
Ah, livet är smärtsamt!
Is he the one?
Det plingade till klockan 22:51 igår kväll då dagens första meddelande trillade ner i inkorgen på det där communityt.
Jag satt just då och avrundade kvällen med ännu en dokumentär och jag hade helt glömt att jag var inloggad. Nu skenade fantasin iväg; åh, en redig hunk skulle äntligen göra min söndag. Jag såg honom framför mig: bruna ögon och elegant halvlockigt hår, fylliga lips och vita perfekta tänder. Och naturligtvis gyllenbrun hy. Han skulle ta mig med storm och han skulle komma att älska min humor och min avslappnade stil och livssyn.
Och så var avsändaren ännu en sån där jävla idiot (se här och här).
Hallå
Mitt namn är Glory, jag är enda tjej och jag är intresserad av dig och jag vill att ni kontakta mig (tambaglory@yahoo.com), så att jag skickar min bild bye (tambaglory@yahoo.com)
jag ser din profil (www.qruiser.com)
Kiss,
Glory
————————————————————————-
Hello
My name is Glory, I am single girl and i am interested in you and i want you to contact me (tambaglory@yahoo.com) ,so that i will send you my picture bye (tambaglory@yahoo.com)
i see your profile in (www.qruiser.com)
Kiss,
Glory
Det var bara att klicka på ”ignorera” och ”radera” och gå och lägga sig.
Hoppas på bättre tur under denna nya – lovande – vecka.
Det är ack så deprimerande att som ensamstående romantiktörstande ung man dag ut och dag in bli uppvaktad av sådana som presenterar sig exempelvis så här (dagsfärskt exempel):
I’m an Army Doctor from *******. I perform rectal examinations. Would love to exam hot young boys aged between 18-40 Welcome!
VART TOG ROMANTIKEN VÄGEN?
Bjud ut mig på en hederlig gammal bira. Maila (adress längst upp på sidan).
(Tack för att du är man, i god ålder och tack för att du vet hur man hånglar (inget jävla duttande)).
Uppdatering: näste man till rakning. En yngling skickar sitt suuuperlååånga standardmeddelande (smickrande!) som han dessutom avslutar med ”God bless you”. Det är ungefär det värsta någon kan säga till mig. Gud kan blessa mig utan din hjälp, så lägg av. Ögonaböj.
Comments closed.
Någon i Minsk sitter framför sin dator och tycker att jag är en ”kramnalle”.
Sådant är livet som ensamstående.
Man vet aldrig vad som kommer härnäst.
…Så beror det på att jag lever i ett land där män är under all kritik.
Deras första trevande försök till kontakt lyder som följer.
hej sötis va gör du ja vill gärna träffa dig kan komma nu ja är 188 lång ca 98 kg vältränad har stor o tjock kuk skicka ditt nr så ringer ja
/Man, 31, Stockholm
Vad kan jag säga?
Alla fel.
Bara det att han inte kan använda PUNKT innebär att det aldrig skulle funka mellan oss.
As. As. As. As. As. As. As. As. As. As. As. As. As. As. As. As. As. As. As. As. As.
Ah, vad gjorde jag igar kvall?
Jag kilade bort till min van R, som bor inte alls langt fran Y. R ar mannen som nyligen blev av med sin tandstallning och nu, efter manga ar av angest och skam, ler brett hela tiden. Perfekta tander! Som jag skrivit tidigare: nar vi kommit upp i aren ar det bra och snygga tander vi gar igang pa.
Efter lite trevligt umgange trippade jag bort till nattklubben Evita och hangde i baren och pa uteserveringen. Samtalade lite och var allmant singel och sorgfri.
Avslutade kvallen i en helt annan del av staden och nar jag skulle hem hade jag ingen aning om var jag var nagonstans. Taxichaufforen tog mig till ratt adress och jag minns att han fragade om det finns gott om jobb i Sverige. Nej, svarade jag. Det ar tuffa tider. Sedan somnade jag.
Vi avslutar med den nya, upphottade versionen av det israeliska ESC-bidraget. Det ar nu den far en full femma, eftersom den antligen ar dramatiskt och inte nog med det – Harel Skaat far waila och visa vad han kan gora med rosten. Love it.
Vän med ny partner: Sitter du vid datorn?
Jag: Är Stockholm Sveriges huvudstad?
Vän med ny partner: Kan du googla en sak?
Jag: Klamydia?
Vän med ny partner: Nej, jag vet redan allt om klamme. Vänligen googla ”citybanan + guidad tur”.
Positiva veckan nu då: det bästa med att vara singel är att man slipper göra såna där tradiga saker som ens partner vill göra. Som när jag dejtade (eller vad jag nu gjorde) italienaren. Han ville gå på balett och opera och sånt där som jag verkligen inte står ut med. Tack och lov sa jag nej.
Nej, nej, nej.
Jag bloggade en gång om ”den perfekta söndagen”. Läs här.
Dagbok 5 maj 1995
Igår gick jag ut med Kim B. Träffade ”Janec från Paris” och i morse vaknade jag på Hotel Diplomat på Strandvägen.
Tvättade.
Sätt er ni så ska ni få höra.
I morse när jag, precis som alla andra morgnar den senaste veckan, försov mig på grund av den så kallade vårtröttheten (men oroa er ej; herr Ordning är trots det aldrig sen nånstans – bara ovanligt stressad) så hittade jag inget långärmat att ta på mig. I hallen hängde dock en trasa (se bild) så jag grabbade åt mig den.
Kände mig ovan i herrkoftan; den kändes inte formad efter min eleganta (positivt tänkande, okej) kropp och jag insåg snart att det var en kofta som en het hunk glömt kvar på en fest hos mig för ett tag sedan.
Den doftar herrparfym och det är inte min parre vi snackar här; jag har ju under de senaste fem åren uteslutande använt Chanel Allure Homme. Nu går jag därför runt på jobbet och känner mig lite nyknullad.
Ja men ni vet! Man har haft en liten bortamatch och så råkar man få med sig den lyckliges klädesplagg (jag har faktiskt varit med om sånt, men ja, det var väldigt längesen)!
Jag gillar läget. Om nån frågar om jag har ny kofta ska jag banne mig finurligt säga att nej, det har jag inte. Den tillhör min nya kille. ”Men det är väldigt nytt, så nu pratar vi inte mer om det!”
Så långt har det gått. Jag låtsasligger. Hjälp mig.
Jag sitter inloggad på diverse communitys mest hela dagarna. Jag är inte så aktiv men jag är inloggad och har således en ”öppen dörr” för en potentiell friare (tänk SATC: ”She is out there!”).
Vad som slår mig är, förutom hur otroligt otrevliga människor har blivit och hur mycket yta och lite innehåll de är, att de flesta av dem inte ”söker” någonting. Japp, detta har de fyllt i eller till och med skrivit själva.
Söker inget just nu.
Av någon anledning har det blivit fult att söka någonting, ty det betyder att man inte har allt man önskar i livet. Det betyder att man inte är fulländad och fulländad och 100% nöjd med tillvaron ska man vara. Annars är man en loser.
Klart de söker. Vad de söker är en annan sak men visst tusan söker de någonting. Varför skulle de annars fråga vad andra söker? Varför skulle de annars sitta inloggade dygnet runt? För att bara hänga? I don’t think so. Och varför cruisar de varenda krog i stan så fort de får chansen, och skannar av besökarna i jakt på gud vet vad?
Det kanske är det som är grejen; kanske söker de ingenting. Kanske jagar de istället. De kanske inte är sökare – de är jägare.
Hmm.
Ahaa. Nu tänkte ni genast på någonting porrigt, små spjuvrar.
Jag tror att jag har maratontuggat för mycket tuggummi (niko och vanligt), det är så det känns.
Men! Det gör ont nerifrån halsen och uppåt, ända ut till örat. Ja, även örat smärtar (eller snarare kliar). Dessutom har jag ont i tungan. Är det svinan? Är det en ryslig men vanlig förkylning på gång?
Ja ja, blåsor på tungan låter ju som nån könis men dessvärre kan jag inte ha några sådana.
Fuck så trist det är egentligen.
Jag är på min alleuxes peak i livet och så lever jag i celibat.
Frustrerande och tradigt. Men vad gör man när man lever i en stad där 97% av alla potentiella ligg är rena rama ruggugglor, 1% är ens gamla goda vänner, 1% procent är antingen upptagna eller har såna vidriga personlighetsstörningar att man inte skulle vilja ge dem nöjet att vidröra ens kropp. Resterande procent är såna vi alla vill men inte vågar ta kontakt med.
Iiiik! Monchichimannen! I morse slog han sig ner bredvid mig på tuben. Han såg mig på perrongen, gick bakom mig, slog sig ner. Då och då snuddade hans feta jacka vid min. Jag försökte koncentrera mig på att läsa. Hans mobil ringde. ”Hej”, svarade han. Sedan snackade han (med nån kollega antar jag) ett tag och i början var det svenska med nån lätt liten brytning. Dock ingen Ahmadinejad-brytning. Efter ett tag började han tala något annat språk. Till en början trodde jag att det var polska eller nåt liknande men.. jag undrar om det inte handlade om Manchesterengelska eller nåt. Mycket spännande.
Ja, 12 minuter senare var det dags för oss båda att kliva av. Han tog sin tajta stuss och gick mot Kungsgatan medan jag tog till höger och gick mot horgatan.
Om Monchichimannen tillhör den där sista procenten så slår jag volter av upphetsning. Vi snackar rör vid min kropp och jag ejakulerar. Och då har jag ändå väldiga orgasmsvårigheter.
Fy vilket djuriskt och fult inlägg det blev. Ursäkta mig, men jag har levt utan min vän snus-Liisa i 48 timmar och 26 minuter. Jag känner mig inte helt kry i sinnet.
Okej, jag har tänkt mycket på det här med barn.
Det verkar SÅ jobbigt.
När jag var yngre ‘tänkte’ jag, som om väldigt många andra saker (eftersom jag de facto aldrig ‘tänkt’ över det hela utan bara accepterat en påtvingad livsstil), att jag så klart skulle ha barn.
Sedan kom några (många) år då jag kände att jag aldrig skulle ha tålamod, men nu, efter ett ha spenderat väldigt mycket tid med min systers barn under det här året, känner jag att oh jo, det vill jag visst det. Det ÄR något visst med den där känslan man får då man lär ett barn något, som när mitt finfina gudbarn Henna frågade mig något om varför träden var glada över att det regnade. “Vattnet innehåller små portioner trädmat som de behöver för att växa”, eller vad det nu var jag sa. Och hon lyssnade och tog till sig. Så fint. ♥
Sedan vet jag ju att jag skulle bli en väldigt bra och rolig och vis pappa.
Jag vill dock inte göra’t “ensam” (ja, ni hajar) utan jag vill gifta mig först. Och hur de där barnen kommer att komma till vet jag inte riktigt ännu, men vi kommer säkert fram till något finurligt.
Och btw så stör det mig så förbannat att vilken idiot som helst kan skaffa barn men jag som man får inte ens, efter långa utredningar, på egen hand adoptera. Rena rama idiotin.
Hur som helst. Om Moder Jord ger mig två barn så får de gärna heta Siv och Frank. :-)
Like
Senaste kommentarer