Ni kanske undrar hur Sebbe mår efter sjukdomsdramat? Jo tack, han mår mycket bättre. Ja, han är nästan helt återställd. Den där sörjan jag sprutar in i hans mat, Metacam, stinker verkligen (men gör susen). Ett par dagar kvar av kuren och sen så..!
Här bjuder jag på några bilder från helgens schlagerturné.
Finalvecka! Samtliga inlägg bär mellorubrik!
Efter att ha ugglat i hundparken halva morgonen promenerade vi hemåt. Sebbe ville gena på ett ställe vi brukar gena på. ”Nej”, sa jag. ”Det går inte.” Envisa hunden lade sig helt sonika ner. Som ett barn skrek han ”jag vill gena!”
Till slut förstod även han att snöberget stod i vägen.
Hetero-Jompa och jag kom fram till att för några år sedan tipsade jag om goda drinkar och om fräsiga krogar. Idag tipsar jag om hälsosamma maträtter och lågprisbutiker. Mitt senaste tips är en ost jag hittat på Lidl – en fetakopia skulle man nog kunna säga. Den heter något i stil med ”Greek style bla bla cheese” och den smakar kalas! På bilden: ugnsstekt vitlöksklyfta + nämnda ost – en smaksensation!
Igår var vi i hundparken och till min enorma glädje skuttade Sebbe runt som vanligt. Jag hoppas, hoppas att han snart är återställd och att han inte har ont. Jag hoppas, hoppas att antibiotikan gör susen och jag hoppas, hoppas att det antiinflammatoriska, smärtstillande medlet gör vad det ska.
Och så här ser det ut när jag preparerar Sebbes lunch med Metacam. Igår ville han dock inte äta och det slutade med att jag fick spruta in en dos i ovannämnda ost. :-)
Själv börjar jag få ont i njurarna (?) och levern (?) efter att ha ätit smärtstillande mer eller mindre nonstop sedan i början av december. Men vad kan jag göra åt saken? Inte mycket. Den där Denise svarade till slut och jag ska tillbaks till käftis på måndag.
Bonusbild: ”arg lesbian”.
När vi kom hem igår tömde Sebbe matskålen och sedan gick han och lade sig. Vid ett tillfälle var han uppe och drack vatten och lite senare tvingade jag honom ut på kvällstoalett. Sedan sov han tills han väckte mig vid 05 i morse då vi gick ut en sväng. Han gjorde vad han skulle och när vi kom hem noterade jag att han blödde där bak. Han somnade dock om och när solen gått upp ordentligt gick jag till apoteket (bonusinfo: apotekaren Joseph hade mycket vackra händer) och jag kunde inte låta bli att le en smula när jag såg att det på receptet stod: ”djurets identitet: Sebbe”. Så rart. Han har en identitet. Han är Sebbe med hela svenska folket norra Europa.
Jag kom hem och till min stora glädje var Sebbe hungrig så jag tryckte in två fjärdedels piller antibiotika (Vetrimoxin) i varsin köttbullshalva och han svalde dem glupskt. Två gånger om dagen ska han äta ett halvt piller (jag är mycket noggrann i detta inlägg så att jag så här på ålderns höst inte ska glömma något).
Därefter gick vi ut i det fantastiska vintervädret och – återigen – till min enorma glädje skuttade han runt som vanligt i snön. Väl hemma var det dags för Metacam (”lindring av inflammation och smärta”), vilket sprutas in i maten – jag känner mig väldigt sjuksysteraktig just nu. Även detta gick utan problem och doseringen är för övrigt efter vikt (7,5 kg i detta fall).
Nu tvättar jag lite. Sebbe har blodat ner en del här hemma, men vad gör väl det? Huvudsaken är att han blir frisk och fräck igen. Min egen käftsmärta har jag för övrigt helt förträngt, men den finns där i bakgrunden. Ska nog ta och ringa tandläkaren i morgon och se om hon hinner ta en titt för att se att allt är som det ska (hade ju en redig inflammation under den där helvetestanden som nu ligger i nån soptunna nånstans).
Sebbe igår kväll. En sjuk liten hund. :-(
”Djurets identitet: Sebbe.”
Josephs vackra händer.
Förmiddagspromenad på hundängen. Glad och skuttig som vanligt. :-)
Läs även andra bloggares åsikter om hundar, veterinär, analsäcksinflammation, metacam, vetrimoxin
Sebbe har just fått hoppa ner från britsen.
Fy så fruktansvärt det var. Horribelt! Sebbe säger att det är ok att jag berättar.
Det började i lördags. Sebbe var lite trött och grinig och när vi var ute gled han titt som tätt runt på sitt lilla arsle så där som han gör ibland när det kliar. På kvällen hade vi som sagt fest och Sebbe brukar vara eld och lågor när vi har gäster men nu låg han mestadels och sov under vardagsrumsbordet. Den natten sov han hos Hundvakten eftersom jag skulle jobba dagen därpå och när jag hämtade Sebbe i söndags och vi promenerade hemåt var han inte så där glad och rapp som han brukar. I måndags kväll när jag duschade Sebbe så blev han väldigt olycklig när jag duschade honom i stussen. Då såg jag att det inte riktigt såg ut som det skulle. I morse (tisdag) när vi var ute på långpromenad satte han sig ner och kliade sig där bak väldigt flitigt så när vi kom hem så ringde jag veterinären och tack och pris fick vi en tid samma dag.
Vi kom dit och jag förklarade att Sebbe blir mycket olycklig när man närmar sig hans bakre regioner och han fick därmed en lugnande spruta. Bara det var traumatiskt och han skrek och jag fick ont i hjärtat.
Vi slog oss ner i väntrummet och väntade på att han skulle bli groggy och tio minuter senare var det dags. Upp på bordet med arslet i vädret. På med en sån där nosklämma så att han inte skulle kunna bita någon och därefter fick jag ta ett stadigt tag om Sebbe medan läkaren tog sig en titt. Ja, det var en inflammerad analsäck han led av, precis som jag misstänkte, och veterinären klämde på den och tömde den och Sebbe skrek. Hjärtskärande var det. Mina ögon tårades och jag var alldeles röd i ansiktet. ”Husse är visst lika skakad som Sebbe”, sa veterinären. ”Ja”, sa jag med darrig röst, ”det gör så ont i mig när jag hör honom skrika så”.
När jobbet var gjort fick Sebbe ytterligare tre sprutor och därefter fick han äntligen hoppa ner på golvet. Jag fick recept på piller och vätskor som jag ska försöka få i min älskade hund under de kommande tio dagarna. Jag fick även en räkning på 820 kr.
När vi gick mot tunnelbanan för att åka hem så började jag gråta (på riktigt). Det är så FASANSFULLT PLÅGSAMT när din älskade hund ser dig rakt i ögonen, med panik och rädsla, och du ser att han undrar varför du låter detta hemska hända honom. Usch och fy. Jag blir tårögd nu igen. Jag är en mycket känslig man och jag älskar Sebbe så hårt, så hårt.
Läs även andra bloggares åsikter om hundar, veterinärbesök
Ja, bloggens nuvarande slogan är då rena rama sanningen.
När min käft nu äntligen börjar läka och må bra (hoppas jag, eller så är det bara alla piller jag stoppar i mig som får mig att tro det) så är det Sebbe som inte mår bra. Ringde veterinären som sa att det verkar vara något som är vanligt hos hundar, och inte så farligt (Sebbe vill nog inte att jag berättar, han har integritet). Låt oss hoppas att hon har rätt.
Vi ska dit om några timmar. Återkommer.
Ämne 1: Rädsla.
Jag uppmärksammar inte ofta nog det faktum att jag har en vakthund hemma. I natt sov han borta och jag var mörkrädd och låg sömnlös och darrade som det berömda asplövet. Jag hörde ljud och jag var tvungen att ligga åt andra hållet i sängen för att jag skulle kunna se om någon klev in i rummet. Jag kunde heller inte ha armen dinglande utanför sängkanten eftersom jag ”såg framför mig hur någon skulle greppa tag i den”. Usch och fy. Och jag kunde inte heller köra in öronpropparna eftersom jag inte ville riskera att plötsligt slå upp ögonen och se en huligan med lyft yxa intill min säng. Huvaligen.
Jo, Sebbe har sovit borta många, många gånger men oftast på grund av att jag varit på ungdomligt partaj. Jag har således varit lite rund under fötterna (och därmed tuff och kaxig) när jag kommit hem. Nu var det inte så. Nykter och rädd låg jag i bingen.
Idag kommer Sebbe hem igen. Ser fram emot det.
Ämne 2: Hår.
Lesbianen på jobbet säger att min nya frisyr (eg. en repris från 2007 – se här) får mig att se ut som vore jag 22. Det känns skönt när det kommer från en 21-åring! Skönt är det också att dubbel trippelhakan så här års kan döljas under en halsduk.
Ämne 3: Kärlek. Läs om det i det förra inlägget, tack.
Klockan är halv åtta och jag halvsover. Har sovit dåligt hela natten fastän jag kom i säng först runt halv två. Öronpropparna börjar bli utslitna och jag hör ett välbekant ljud men jag försöker ignorera det.
Mrhmm. Mrhmm.
Försöker somna om. Försöker drömma.
Mrhmm. Mrhmm.
Jag antar att Sebbe ligger och tittar ut genom fönstret – persiennerna är uppdragna, det vet jag – och att han ser något spännande där ute.
Mrhmm.
Nej, tänker jag, det där är inte Sebbes uppspelta röst. Det är hans missnöjda läte jag hör. Ett jämmer. Jag slår upp mina eleganta blå ögon och skymtar något i köket. Sträcker överraskande graciöst ut min extra långa mansarm och skjuter upp dörren ordentligt. Ja, där sitter han. Mitt lilla troll. Han sitter vid matskålen och jämrar sig. Skålen är full av mat så det är inte av hunger han klagar.
Han vill gå på toa. Jag vill sova, men jag vet ju hur det känns att inte få lätta på trycket när kroppen gråter så jag slänger mina grova, håriga herrben över sängkanten och sträcker på mig. Trollets ögon tittar med spänning på mig och när jag yttrar den magiska meningen ”ska vi gå ut och kissa” – lite väsande så där – så sätter svansviftandet igång. Det viftar ordentligt där bak. Vift vift. Därefter reser han sig upp och sträcker på sig så där som han alltid gör; med arslet i vädret. Och så gäspar han. Som för att gäspa ur sig den sista droppen av trötthet som bor i kroppen gäspar han och därefter tassar han fram till mig, medan jag går och letar efter mina kläder, och snabbslickar mig på vaden. Därefter går vi ut.
Jag ligger i soffan och läser. Soffan är ljus och vacker. Ståtlig efter att jag tagit bort det noppiga, håriga överkastet och slängt ut det på balkongen där det nu plågas. Rätt åt det.
Musiken spelar i bakgrunden.
Tvättmaskinen surrar i badrummet. Det surrar annorlunda nu då Handyman så vänligt öppnat upp den och bytt ut några delar (fråga mig inte). Den snurrar fort fort fort. Oj då. Nu är den visst färdigsnurrad. Surrandet har avtagit.
Jag går ut i badrummet och hänger den rena tvätten i torkställningen. Det är premiär för strumptorkställningen. Den jag köpte i Oslo. Den är i samma fulgröna färg som mina plastgalgar.
Jag borde raka mig. Det kliar.
Jag borde klippa naglarna. De växer i en sådan takt så ni anar inte.
Jag är klädd i något som får mig att se ut som en ballerina. Eller balettdansare. Om det nu heter så. Balettskor (om det nu heter så) bär jag dock inte – yllesockor däremot. Omaka par. Mor har stickat dem och de ligger huller om buller bland de andra strumporna. Vem orkar para ihop dem? Inte jag. Inte just nu.
Astmapipan ligger på bordet. Den ser lite pervers ut och den gör mig gott. Ute ligger astmavädret tungt och envist kvar men snart är det vår. Sanna mina ord; den kommer tidigt i år. Många astmatiker lider under våren men det gör inte jag. Jag lider nu.
Det kommer ett mail från mitt ex. Från Y. Han vill sända mig någonting men filen är för stor. Nu undrar jag vad det kan vara som han ”letat länge efter”. Han avslutar med ”puss”. Jag frågar vad han försöker skicka. Avslutar med ”neshikot”. Vilket vackert ord. NE-SHI-KOT. נשיקה. Jag kan tydligt läsa SHIK i mitten av ordet (från höger till vänster). Han svarar att han vill skicka något som har att göra med kabbalah. Jag ber honom logga in på MSN på onsdag och sända det den vägen.
Sebbe vill gå ut på balkongen. Han står framför dörren och tittar på mig och jag svarar honom att han inte ska gå ut nu för jag vet att han bara kommer att nosa lite vid springan och sedan vända om igen och vips blev det kallt i lägenheten helt i onödan. Han är trött på snön som täcker balkongen. Snön som gör det lite trixigt att hoppa upp på stolen där han tycker om att stå och glo – spana – över grannskapet. Han ger sig och lägger sig på mina träningsbyxor (haha) som jag slängt på golvet. Hans nos är lång och han blundar redan. Nu rycker det i tassarna och han sover. ”Det är vår snart, raring”, viskar jag till honom. Nu skäller han i sömnen. Han är sötast i världen.
Tvättmaskinen är fortfarande tyst men jag har ännu inte tagit mig ut i badrummet. Det jag skrev tidigare var bara fiktivt. Men nu så. Nu ska jag resa mig och göra dikt till verklighet. Nu.
Klockan åtta väckte Sebbe mig och ville att jag skulle dra upp persiennerna så att han kunde morgonspana över sina ägor.
Klockan nio väckte Sebbe mig och sa att han trots allt ville sova ett tag till, men han kunde inte hoppa upp i sängen då jag låg för nära kanten.
Klockan halv tio väckte Sebbe mig och sa att det fick vara nog; det fick räcka med sovmorgon.
Klockan tio promenerar vi nu i strålande vintersol och jag ser fram emot att komma in och hinka kaffe och läsa tidningarna.
Njut nu dagen. Äg den. Älska den. Ta emot den.
Åh, ta emot denna vackra dag som vore den en himmelsk gåva och förvalta den väl.
Åh.
Jädrans gött att jobba hemifrån, men Sebbe är lite förbryllad. Ja, kanske till och med lite irriterad. Även han vill ibland vara i fred och bara få ”vara”. Nu ugglar han i köket medan jag jobbar i vardagsrummet. Nyss var han ute på balkongen men snöälskar-Sebbe har börjat tröttna på snön. Vi ser båda fram emot våren!
Som ni ser är lunchen mycket smal och hälsosam: quorn (citronpeppar!) och paprika och salladskål och lite blomkål på det. Mums. Ja, min nya hälsosammare, POSITIVA livsstil går som på räls!
Jag spelar 80-talsmusik här hemma. Åh, vad det var fina musikaliska tider! Fantastiska videor och underbart slyniga låttexter. Ingen var perfekt. Inget var perfekt. Det hade sin charm men nu är det ju blankpolerat, fläck- och felfritt som gället. Not hot.
Hur underbar är inte denna låt och video? Jo, det ska jag tala om för er: tokunderbar!
Hittade också ett klipp föreställande historiens absolut sämsta uppträdande. Och ändå fick den oerhört sura och tvära bruden applåder. Se och njut.
Ibland känner jag mig som ett popcorn.
Ni vet… popcorn finns på alla fester men dagen efter är popcornskålen den enda som står orörd.
Ingen vill ha de där popcornen om det bjuds på chips och ostbågar och grönsaksstavar.
Jag är lite trött på att vara ett popcorn. Ska nog satsa på att bli mer som en grönsaksstav. Blomkål kanske. Blomkål är alltid populärt. Att dippa blomkål är både kul och gott och lite nyttigt. Popcorn kommer inte att serveras på mina framtida tillställningar.
Det var dagens djupa inlägg. Hej då.
Uppdatering: Det händer ju att Sebbe sitter och chattar med sina hyndor på kvällarna och han använder såklart ofta ett ungdomligt språk som jag inte förstår. När jag kliver in i rummet så skriver han rappt ”PIR” på MSN och först nu, tack vare en artikel i DN, så vet jag att det betyder ”Parent In Room”. Jaha ja.
Jo, jag tänkte som så att eftersom jag är rätt sur och nere just nu så kan ni hjälpa mig att bli på bättre humör genom att låta mig köpa min drömbostad! Den ligger ute på Hemnet just nu och vi talar om en stor etta på Fendergatan 6, 3 tr i vårt älskade Hammarby Sjöstad. Se här.
Jo, jag tänkte ödmjukt dårå… att om alla bloggläsare skänker en summa så blir det inte särskilt djupa hål i era plånböcker! Lägger ni en femhundring så kommer vi på nolltid upp till utgångspriset 2 125 000 kr! Då är ni alla välkomna på inflyttningsfest (mina fester är alltid mycket roliga och populära!) och lägger ni till en femtiolapp så lovar jag att servera både mat och skumpa.
Se här vilket fint liv Sebbe och jag kommer att få. Vi är faktiskt värda det här.
Tänk vilka mysiga promenader vi kan ta i Hammarby Sjöstad!
Välkomna in i vårt vackra kök! Här har vi glöggfester och här lagar jag mina mumsiga vegetariska rätter. Och inte minst mina populära chokladmuffins!
I vardagsrummet kan jag bläddra i en vacker bok medan Sebbe tar igen sig en smula.
Sebbe älskar att vara ute på balkongen och glo på folk och fåglar medan jag ligger i soffan och filosoferar. På bordet ligger såklart Försvarets Hudsalva – alltid redo för lipsen.
Här tvättar jag mina vackra plagg. Och min vackra kropp. Lovar att publicera badbilder om jag får denna bostad!
TACK PÅ FÖRHAND!
Jag sitter här och surar och så tittar jag på gårdagens bilder och jag skrattar högt och hjärtligt.
Ibland tittar jag på Sebbe och tänker på hur mycket jag älskar honom och då blir jag alldeles tårögd.
Som ni vet så är Sebbe en Papillon på pappret men jag (eller snarare människor vi mötte, jag hade ju faktiskt aldrig tidigare träffat en Papillon) insåg snart att han hade någonting annat i sig.
För det första så har han hängande öron och då är han ju en Phalene snarare än en Papillon men han är både lite större (de ”ska” väga 4,5 kg – Sebbe väger 7 kg) och har längre nos än en renrasig (hatar ordet RAS lika mycket när det gäller djur som när det handlar om människor – otroligt vulgärt) Phalene.
En gång var det nån som sa att Sebbe förmodligen har lite Jack Russell i sig och häromdagen kom jag över bilder på hundar som kallas Papijack – de är alltså blandningar av Papillon och Jack Russell och när jag tittar på bilderna så.. ja, kanske. Kanske är Sebbe en Papijack.
Nu spelar det ju ingen roll vad han ”är”. Jag är bara nyfiken.
Papillon
Phalene
Jack Russell
Papijack
Papijack
Papijack
Sebbe som valp
Sebbe som valp
Sebbe som vuxen grabb
Idag har vi haft en välbehövlig ledig dag och vi har inte gjort särskilt mycket nytta alls – mest spelat plattor, läst tidningar, sett lite webb-tv och jagat varann. Och så var vi ute på långis också, och då kom vi på att vi tycker att det börjar bli dags för våren att komma. Ja, den kommer tidigt i år; det känner vi nämligen på oss.
Vi har även lyssnat på denna låt på repeat – så jäkla catchy och bra fastän de rappar (också).
Dramatisk morgon med vattenläckage på kontoret. Har mycket viktiga saker att blogga om men jag hinner inte. Fatta. Därför får ni några bilder istället (jag vet att ni som vanligt klickar hysteriskt på ”uppdatera” för att se om jag skrivit nåt nytt).
Tänk att människor tror att de är reko bara för att de inte slänger ut granen från balkongen. De ställer den upp på gården och verkar på allvar tro att den ska slå rot och växa till sig som om inget hade hänt.
På mitt nya tillfälliga kontor finner jag vacker musik… (Ironi?)
Sedan igår har jag äntligen Word i Macen. Känner mig återigen komplett.
Nattens Sleep Cycle. Har sovit ovanligt gott de två senaste nätterna. Tackar och bockar.
Gårdagens födelsedagshund! Sebbe är nu fyra år och dagen till ära fick han en extra karamell.
Världens bästa stockholmska butiksnamn. (Med tanke på att de säljer saker till hemmet.)
Nu: tillbaks till dramat. Hej då.
Otroligt perverst. Love it.
Sebbe åker rulltrappa.
Sebbe i Gallerian.
Jag är hemma efter shoppingturen. Är värdelös på att shoppa och jag ogillar det starkt, men jag lyckades handla nåt kul i alla fall. Mer om det senare. Sebbe är hos Hundvakten och jag ska pyssla lite i hemmet. Därefter är kvällen fri och kanske hittar jag på nåt skoj.
Vi är i Gallerian och jag har lyckats handla upp mitt presentkort. Endast 5 kr kvar!
Vi älskar Stockholm då man kan springa på Gudrun Schyman i Gamla stan och bakom kassor jobbar transsexuella utan att väcka uppmärksamhet/ses som freaks och på gatorna kan även bögar promenera hand i hand.
Love it.
Nu mötte Sebbe en chihuahua i flott blus. De hälsade och nosade men snart blev chihuahuan sur.
Love life.
Sebbe har av någon anledning aldrig varit ett stort fan av hundgårdar. Visst, häromdan var han ovanligt glad över vårt besök i en av stans södra parker, men oftast står han bara still och undrar vad han ”borde göra nu”.
Idag besökte vi en av parkerna på Östermalm och se där – nu blev det fart på grabben. Han ilade runt som en påtänd transa i prideparaden och jag sprang (fortfarande som en ko) åt andra hållet och Sebbe jagade mig och jag jagade honom och alla var glada och fick riktigt rosiga kinder i det vintriga ryssvädret (-18° nu, -19° i morse).
Jag antar att Sebbe helt enkelt trivs bäst på Östermalm. Han är ju trots allt lite divig och fin i kanten. Han äter inte vad som helst. Han dricker ur sitt glas i vardagsrummet. Han sover på vackra, fluffiga kuddar. Ja, han är en livsnjutare. Själv blir jag ju mer och mer som en arg och bitter östermalmstant iklädd fuskpäls och vackra men obekväma stövletter.
Så hur var nyårsafton?
Jo, den var nästan perfekt.
Efter jobbet åkte jag hem och ugglade ett tag. Snart började jag poppa och ju tätare fyrverkeriattackerna kom desto mer höjde jag volymen. Ljuvligt.
Ett tag senare korkade jag upp koshervinet och strax före 21 kom en vän över. Lugnt och trevligt; Madonnakonserten på tv (vi såg trots allt båda konserten live), Eurovision 1982, 1985 och 1987. Fantastiska ESC-år.
Vinet flödade och det bubblade glatt i skumpaglaset och det serverades ost och kex.
Sebbe var en raring som låg mellan oss i soffan. Medan raketerna skräpade ner gården utanför sov han sött men då och då öppnade han ögonen och undrade vad det var som lät.
Innan jag kom i säng (vid ett, halv två nånting) så skickade jag naturligtvis ett SMS till Italienaren. Noterade i morse att han svarat (inbjudande) under natten. Araben den förste hörde förresten av sig under kvällen – han är riktigt rar så jag borde kanske ge honom en andra chans.
Det blir nog ett spännande år det här.
Tyvärr så störde jag mig på att mitt ex Y glömde min födelsedag. Barnsligt av mig, men så är det. Han önskade gott nytt år men det var allt. Nåväl. Han fyller år om tre dagar så jag kanske ska ”glömma” hans födelsedag jag också.
I morse var jag nog lite tipsy när jag klev upp och åkte till jobbet men dagen gick som i ett huj och nu är jag ledig över helgen. Jag ska i och för sig jobba några timmar hemifrån, men det gör jag så gärna.
Fick besök av en vän på jobbet idag, vilket var trevligt. Jag har så många (!) finemangfina kamrater. Puss på dem.
Idag hade jag äntligen tid att ta en titt på iWeb. Kul. Började så smått göra om min hemsida.
Låt mig berätta om hur födelsedagen har utvecklat sig hittills.
Jag har fått en massa hälsningar, på många många olika språk. Det blir så när man mer än gärna doppar limpan i främmande, exotiska grytor. (Uppdatering: det var inte meningen att få något så härligt att låta så äckligt.)
Väldigt mycket mazal tov och congrats och grattis och jag blir glad eftersom födelsedagen alltid varit något av en akilleshäl.
På lunchen gick jag till tandläkaren (medan raring-Dansken kom förbi och tog en frusen promenad med Sebbe).
Samma procedur som förra gången, i käften, fast mycket värre. Den portugisiska tandläkarinnan sa (på vacker engelska): ”Ok Kim. Jag måste döda nerverna med elchocker – annars kommer du bara gå runt och ha mer ont”. Jag blev rädd men det visade sig att elchockerna inte var någonting i jämförelse med hur det kändes när hon rotade runt i den öppnade tanden innan jag fått dem (fy tusan vad ont det gjorde).
Medan jag låg där med min 35-kris så samtalade läkaren och sköterskan om att sköterskan, som skulle fylla 26, var gravid och att läkaren, 29, inte alls var redo för eller sugen på att skaffa barn. ”Jag är inte särskilt moderlig.”
Jag våndades.
Efteråt gick jag med mitt bedövade ansikte till apoteket och köpte en massa smärtstillande.
Därefter till systembolaget där jag köpte koshervin (min nya favorit Yarden Mount Hermon Red) – men jag behövde INTE visa legitimation.
Nu jobbar jag färdigt och sedan går jag hem.
Idag tog jag även sista spadtaget för mitt ena uppdrag som jag nu sätter punkt för. Mer om det nån annan gång.
Keep kicking it, babes.
Min hemlige gäst kom från fjärran land. Jag och Sebbe mötte upp honom vid tuben och det värmde i hjärtat att återigen få se hans svarta lockar (ja, även ett gäng eleganta grå strån). ”Här var det hemtrevligt som vanligt”, sa han när han klev in i det Milrellska hemmet och jag var inte sen att hälla upp ett avkopplande glas rött. Han var trött; han hade rest hela dagen. Lite mat serverade jag honom medan Sebbe åt torrbacon och vi samtalade om livets stora frågor.
Att man, ju äldre man blir, snabbare kommer över sina ex – beror det på att man lärt sig hur man gör, eller beror det på att man faktiskt inte släpper dem lika nära? Att man inte är lika naiv? Att man väljer att hela tiden hålla dem lite, lite utanför den där innersta hjärteroten?
Stora frågor som sagt och vi kom väl inte riktigt fram till något slutgiltigt svar.
Båda hade vi haft en lång dag och det röda mustiga koshervinet fick sakteliga ögonlocken att hänga så vi bestämde oss för att gå och knyta oss.
Jag sov, mina vänner. Jag sov! Som jag sov! Som en stock. Som ett barn. Jag vet nu att lösningen på allt är en man i hemmet.
Jag vaknade utvilad och glad. På med kläderna och ut i snöyran. Är på jobbet nu och den hemlige gästen är på väg till Arlanda. Vi ses snart igen – om ganska exakt en månad.
Bild 1: Gott vin.
Bild 2: Gästens resväska plogade vägen för Sebbe.
Bild 3: Gästen.
Bild 4-5: Familjen Milrell.
Sebbe och jag var ute på skogspromenad och stämningen var magisk.
Först passerade vi en kyrka och därifrån hördes en kör sjunga ”O helga natt”. Vi gick och vi gick och mötte skidåkare och det var alldeles tyst och underbart. Sebbe skuttade och sprang och jag joggade efter.
Väl hemma tog Sebbe för sig av kebaben han inte orkade äta i natt.
Tandjäveln gjorde riktigt ont hela gårdagen. Ja, den där som jag fick lagad förra veckan (det var en gammal lagning som gått sönder och jag trodde då att det var det som gjorde ont).
I morse ringde klockan fem i nio och nio prick ringde jag och fick en akuttid. När jag lade på undrade jag lite varifrån mitt solskenshumör kom. Jag hade kvittrat och skojat till det lite i telefon nämligen; mycket olikt mig. Sedan gick allt som på räls. Lämnade Sebbe hos Polaren och gick till käftis – den här gången en trevlig stor donna med östklingande namn. Det blir rotfyllning. 2800 kr. Nästa behandling på min födelsedag. Det gjorde redigt ont när hon rotade i käften min och bedövningen ville inte ta. Detta är för övrigt ett genomgående tema i mitt liv och i min personlighet; jag behöver mycket av allt. Jättestarkt kaffe, extremt kryddad mat, mycket sprit i drinkarna, det tyngsta sömnmedlet som finns på marknaden, de värsta antidepressiva osv. Efter fyra feta sprutor kände jag till slut äntligen inte så mycket. Skönt efteråt. Skönt att ha ett bedövat ansikte, att inte känna smärta.
Efteråt träffade jag Sebbe och Polaren och vi strosade från Odenplan till Gamla Stan och vidare till Slussen där det vankades mat. Tunnbrödsrulle med sojakorv för mig (45 kr) – jag vet att ni undrade. Det blev inte så mycket mat dock, eftersom jag inte riktigt kunde kontrollera fejset och maten rann hit och dit och jag bet mig såklart i läppen och.. ja.
Därefter superstros på Söder. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Avslutningsvis promenerade Sebbe och jag hem och nu ska han sova och jag sitter och hoppas att bedövningen inte släpper än på ett tag… Hoppas även att pillren jag äter för foten verkar även mot käftsmärtan när den kommer.
Ikväll kanske jag tar på mig finblusen och går på ARABISK BÖGKLUBB. Ja, i Stockholm finns allt.
Älska Stockholm!
Like
Senaste kommentarer