Jag ville verkligen inte fråga min ex-make om jag kan bo hos honom i Tel Aviv så just nu är jag jädrans glad över att han självmant smsade och sa att jag ”självklart får det”.
Nu kan förberedelserna börja.
Och nej, jag ska inte ligga med honom – jag ligger bara i en regelrätt, monogam relation. Sån är jag: very posterpojke för (kd).
För övrigt så fick jag beröm för mina judiska dekorationer av en för mig tidigare okänd donna som kom hela vägen från Israel för att närvara på gårdagens fest hos mig (nåja). Kul var det i alla fall.
För tio år sedan hade jag en romans med en holländare vid namn Erik. Vi träffades i Spanien där jag och två vänner var och levde rövare. Mitt livs bästa semester, skulle jag vilja påstå.
Hursomhelst så satt jag idag och vandrade längs minnenas aveny och jag kom på att jag sa till Erik: ”I hope I am not spoiling your vacation”. Han svarade: ”Don’t worry, you’re not. You are my only ray of hope! You saved my vacation!”
På baren/klubben Elsker. 1. På väg ”hem”. 2. Dagen efter. Tillbaks till min nya, hälsosammare livsstil. Jag öppnade en butik: Kiman Woman. Ja, eg. skulle den heta Kimman, men norrmän stavar ju lite som de vill. På väg till tåget. Kameror överallt. Apropå att de stavar lite som de vill… Så är O det nya NY? Nej, det vill jag inte påstå. O är inte ens det nya H:fors, men likt Helsingfors är Oslo förmodligen en riktigt härlig sommarstad! Ska jag åka tillbaka? Ja! Under sommarhalvåret. Rekommenderar jag staden? Ja, Oslo passar mycket bra som weekendresemål. Vanja Vehnäjauho har en fråga: Jag är en tjej på 25 och jag älskar att shoppa. Vad finns att handla i Oslo? Berätta! Vanja! Som du ser på bilden ovan så köpte jag följande: en sån där hängande torkställning för trosor och strumpor, diskborste, hårschampo, nagelborstar (trepack – räcker livet ut), tigerbalsam, kökssvamp, 3 eleganta ljus… jag har tappat ordet… som man har ljus i. Sebbe fick norska karameller (populära).
Ja, det är sådant här man ”shoppar” när man är i min ålder och position.
Vi besökte naturligtvis den berömda Operan och glodde på fjorden. Jag har dock fortfarande inte riktigt fattat vad en ”fjord” egentligen är. Lite vatten och lite land runtom. Eller nåt. Big deal.
En hel del tunnelbaneåkande blev det och deras logga ser ut som vår, fast i lite smalare typsnitt (de är ju så hurtiga och smärta). Här är favoritposen tillbaka. Rakt upp och ned. Ordning och reda. Det här är väl fint!? Jag bestämde mig för att bränna av ett smil. Det kommer inte hända igen på ett tag. Ja, det finns en mysig tunnelbana och ett roligt stämpelsystem. Vännerna verkar inte lika roade… I rikemanslandet Norge finns det faktiskt hemlösa! *Chock!* Mysig butik. Mysigt namn. Vågade inte gå in. Random city shot samt Oslo Kino. ”Du är hundmänniska, va?”
På tåget till Oslo läste jag av en slump Ruth Maiers dagbok (som jag nyligen köpte på måfå – bara så där) och det visade sig i bokens förord att hon under andra världskriget flydde från nazisterna till Norge. Hon hamnade dock till slut i nazisternas händer och mördades (så långt har jag ännu inte hunnit i den tjocka boken) och på Østre gravlund finns en judisk begravningsplats med ett minnesmonument där namnen på de judar med norsk koppling som mördades under kriget finns inpräntade. Naturligtvis tog vi oss dit och här är bildkavalkaden.
Men först ännu ett lustigt sammanträffande! Ibland blir det som det blir och allt har en liten mening. Ex. satt jag på tåget och av en eller annan anledning, som vi inte måste gå in på här, så skulle jag ”komma ihåg orten Lillestrøm”. När jag sedan satt på tåget tillbaka hem till Stockholm kom jag fram till det parti i boken där Ruth Maier flyr till Norge, och var hamnade hon? I Lillestrøm såklart. När sånt händer känner jag att jag är ”på rätt väg och där jag ska vara i livet”. Mycket fascinerande och härligt men ovanligt.
Min nya favoritpose är att helt sonika stå rakt upp och ned och bara glo.
I Frognerparken ligger Vigelandsanlegget – här finns hundratals mycket perversa statyer av Gustav Vigeland att beskåda. Ja, ni ser ju själva. De värsta vågade jag inte ens fotografera.
Till fotografens försvar måste jag påpeka att bilden ovan skulle bli sån. Ett så kallat klassiskt turistfotografi.
Så… första kvällen gick jag och den ene värden ut en sväng. Vi skulle även möta upp hans ”svenske vän” och när han sa svenskens namn hade jag på känn att jag visste vem det var. När vi tog oss till den mixade baren Ett Glas, vem var den förste jag såg om inte just den där före detta stockholmaren som jag trodde det handlade om. Ja, världen är sannerligen liten. Så liten att jag blev lite sur.
Vi stannade ett tag men haket var oerhört hunktomt så efter ett tag gick vi vidare till det legendariska London. Vid det här laget var jag supertrött och jetlaggad så vi stannade inte särskilt länge. Det var ljuvligt att komma ”hem” och krypa ner under täcket i gästrummet. Det var mörkt, svalt och tyst och jag sov bättre än på evigheter.
För övrigt så är det aldrig någon som har sagt att det går att köpa starköl och sprit i de norska matbutikerna! Eftersom norrmännen är så friska och hurtiga så undanhålls vi detta; vi ska inte få för oss att kräva detsamma – istället ska vi se på de dekadenta danskarna. ”Det är sån man blir om spriten får flöda fritt!”
Här följer lite toalettklotter. Ja, männen är lika primitiva i Norge.
Jag stod på centralen och huttrade och plötsligt hörde jag någon ropa mitt namn. Det var min äldsta stockholmsväninna miss Uganda (som i början av december överraskade mig i Gamla stan) som till min enorma förvåning också var ute på vift. Mycket trevligt.
Här ser vi mitt allra första norska fotografi! Kongsvinger! Och en random city shot of Oslo.
Gossarna mötte upp mig på Oslo Sentralstasjon och vi valsade runt ett tag på byn innan vi kom fram till att vi ville äta indiskt. Vi hamnade på Jaipur och låt mig säga att maten var kalasgod och det roligaste av allt var att stället inte var så där indiskt-i-Stockholm-trashigt, utan snarare ganska posht! (Som vanligt ser maten inte alls aptitlig ut på bild.)
Vi åt och vi drack och vi catchade upp och stannade oväntat länge. ”Trevliga gossar det här”, tänkte jag och log och beställde in en ny norsk öl. När vi gick insåg jag att halva reskassan var puts väck – ja, det är dyrt i Norge.
Vi tog tuben till det exklusiva villaområdet och väl framme låg röda mattan utrullad och jag skrattade lite åt gossarnas välfyllda kylskåp (”så där så att det blir mörkt då lampan hamnar bakom alla godsaker”) och inte minst åt deras yoghurt.
På kvällen gick jag och den äldre gossen (dock yngre än jag själv är) ut en kortis. Mer om det i nästa inlägg.
Om ni undrar hur jag ær som gæst så kan jag avsløja att jag ær perfekt. Jag sæger: ”Om ni vill knulla så ær det bara att sæga till. Då kan jag ta en promenad med hunden… Jag vet hur det kænns. Man måste bara får till det med jæmna mellanrum.”
Åh, vilken dag.
Strosat från a till b till c och hela vægen till ø.
Dagen i stødord (ordentliga rapporter kommer nær jag kan visa mina många, vackra bilder): pervers park, pervers konst, tunnelbana, judisk kyrkogård, minnesmonument, Operan, snø, halka, matjakt, kafe (får inte till nån apostrof på detta tangentbord), shoppinggata, vuxenshopping, øl i matbutikerna, kyrkogårdspromenad.
Nu: vila, vegetarisk lasagne, kanske en ny runda Uno och dærefter ska vi gå på bar/klubb.
[Alla vackra mæn hittills har varit sådana som kommit från andra lænder.]
Tænk att man måste åka tilll Oslo før att få sova ut ordentligt. Tænk dig ett helt svart rum, mycket svalt och inte minst: inga hoppande, skrikande grannungar. Inte heller skramlande tidningsutdelare eller damer (?) på sylvassa, skyhøga klackar som trampar upp och ner i trappuppgången dygnet runt. Ja, jag sov som en stock och det var underbart!
I går kvæll, efter lite Uno och finsk sprit (hær finns en finlandssvensk) tog vi oss en titt på køttmarknaden. Inte mycket fanns att se, ær jag rædd, men lågan ær ænnu inte slæckt. Dagen ær ænnu ett oskrivet parfymerat blad, men jag tror att den kommer att bli bra.
Nu har værdparets hund kommit hem och det ær bra eftersom jag saknar Sebbe!
Nu sitter jag i en fashionabel villa i ett snøigt och fredagsmysigt Oslo. Værdparet (två friska herrar) behandlar mig væl. Vi har strosat på byn och ætit indiskt och jag tror att lite sællskapsspel væntar. Dærefter ska vi eventuellt ta oss ut en liten svæng.
Oslo kænns – spontant – lite som Helsingfors; lite mindre och lite mysigare och lite tystare æn Stockholm. Framførallt tystare. Mænniskorna talar roligt. De ær klædda i lite deprimerande færger, så jag kænner mig helt rætt i mina rosa jeans.
Jag kænner återigen att jag lever. Tænk vad en resa – om æn bara till ett grannland – kan pigga upp!
Jag uppfann häromdagen en fantastisk slogan: ”Oslo är det nya New York. Eller snarare… O är det nya NY!”
Ja, snart vet jag om det är så eller om jag som vanligt bara snackar en massa skit. Nåväl.
Sitter äntligen på tåget, en kvart försenad. Trots att det inte tar mig mer än 12 min att åka till centralen så var jag där trekvart innan avgång; how very me – alltid redo, alltid ute i god tid då marginaler är bra i detta spännande, oförutsägbara liv. Fryser såklart tårna av mig efter en timme på perrongen. Nåväl, nu åker jag!
Jag riktigt känner hur semestern tränger in! Och nu blir det biljettkontroll. Så klassiskt och elegant!
När jag gick satt Sebbe i sängen och glodde på mig och mitt prasslande. Hundvakten sov tungt.
Uppdatering:
Brunchen är avklarad och jag läser Ruth Maiers dagbok. Då och då tittar jag ut men det ser ju likadant ut varje gång. I lurarna har jag min fantastiska pop- och dance-spellista.
Jag började söndagen med att boka en resa till Oslo. Ja, ni vet hur upphetsande januari-februari är – låt oss fylla dessa helvetesmånader med roligheter!
Mina norska erfarenheter sträcker sig till mellanlandningar på Gardermoen. Jag har hört att norrmännen är bortskämda och lata och det ska jag nu ta reda på. Jag har också hört att det finns tjyvaktiga lesbianer. Att studera det norska kynnet är dock inte syftet med resan; jag ska hälsa på lyckliga paret. De där två herrarna som båda utvandrat till Norge.
Men tänk så billigt det är! Tur och retur med tåg kostar mindre än en utekväll i Stockholm!
Låt oss resa mer och supa mindre.
Som ni vet så har jag slutat snusa en miljard gånger. Jag ska inte plåga er med det igen. Men! Jag kom på någonting idag.
Jag satt och terapipratade med mitt ex, för första gången på mycket länge.
Ja, jag blev glad när han sa att han saknade att laga mat i mitt kök.
Ja, jag blev glad när han sa att han saknade den där ”perfekta dagen”. Den var helt enkelt perfekt. Besök i Stockholmska kyrkor, judiska museet och stadsbiblioteket. Han handlade lite second hand-skivor och vi fikade på Ritorno.
Perfekt dag.
Ja, jag blev glad när han sa att den ”magiska tiden” är ett minne för livet och jag svarade hela tiden vuxna, mogna saker, som: ”Ja, man måste vara glad och tacksam över fina saker man fått uppleva istället för att sura när de förvandlas till ”bara” minnen”. Samtidigt som det skar i mitt inre. Det skar så hårt och grovt att jag nästan kunde höra det med örona mina.
Det var inte det inlägget skulle handla om.
Det skulle handla om nikotin.
Tidigare har jag tänkt på hur många album jag kan köpa för pengarna. Eller hur många nya, vackra blusar jag kan investera i. Men nej, det har inte funkat.
Idag, mitt i vår konversation, slog det mig: 100 snusdosor = en israelresa!
There is my answer.
Nu slutar jag slusa. På riktigt. Och när jag tjänat in 100 dosor packar jag min väska och belönar mig med en resa till mitt adopterade tredje hemland.
Jag ska inte tjata mer om snus nu. Oroa er ej. Nej, jag ska skriva ett långt ångestfyllt och smärtsamt inlägg som jag publicerar när jag är fri från detta vidriga beroende.
BARN: börja inte röka eller snusa! Det är ett helvete. Tar man sig inte ur det sitter man snart med en spruta i armvecket och en pipa i käften.
På dagen för ett år sedan kom jag hem från min första Israelresa. Håret var kort och jag var lycklig men matt. Ett år har gått fort och saker och ting blir aldrig som de en gång var.
Kärleken till det heliga landet är stor. Den bränner i mitt herrbröst. Hur började vår kärleksrelation, kanske ni undrar? Jag vet inte riktigt, men jag tror att det var i musikens ljuva värld. I Eurovisionens, för att vara exakt. Israels ESC-bidrag var under 80-talet något utöver det vanliga.
Jag menar… ”Hora” har ju allt. Helt galna stråkar. Crazy. CEREYZEY STRINGS! Orgasmisk låt med den (då) stilige Avi Toledano. Wow. Jag var sju år och fascinerad av körflickornas kjolar. De såg så mjuka ut. Till saken hör kanske att min mor på den tiden var sömmerska, så vackra tyger intresserade mig.
Jag ser fram emot min tredje resa, och den måste bli av snart. Jag behöver någonting att se fram emot i denna übergråa vardag.
Dag 8 åkte jag hem.
Innan dess satt jag mest på balkongen och glodde. Och packade. Y jobbade. Vi satte oss på en uteservering ett tag, sedan bar det av till flygplatsen.
Bu.
Det var det.
Nu kan jag koncentrera mig på ESC-inlägget som kommer snart.
Dag 7 var en sorgens dag. Jag kände mig väldigt emotionell och nedstämd.
Y jobbade så jag gick och shoppade (och kände mig härligt hemmafruaktig). När jag klev in i favorit-cd-butiken kunde jag inte stå emot. Jag handlade och handlade alla de där 14 hebrepopskivorna som jag fått av vänner (i mp3-format) eller laddat ned illegalt (vad ska man göra om man inte KAN köpa dem?).
Därefter slog jag mig ner på en uteservering och åt och njöt och tänkte (bild 1 och 2).
Promenerade hemåt så småningom, men stannade till vid ytterligare en uteservering och tänkte/kände/älskade (bild 3). Jag tänkte på hur det skulle vara om jag bodde i Tel Aviv, med Y, och kom hem efter en runda på stan en helt vanlig måndag och mötte honom i köket. En så ljuv tanke. Ja, jag skulle definitivt kunna tänka mig att flytta dit. Berättade det för Y förresten. Vi är inte riktigt “där” ännu, men på grund av avståndet är det ju alltid bra att vara verbal och rättfram.
På kvällen gick vi ut och åt på en nudelrestaurang (bild 4) och Y var så vacker och jag älskade honom så. Jag åt kyckling (!!!) då jag ville ha något kryddigt och när man äter ute är de vegetariska alternativen oftast ganska lama. Jag var oerhört nedstämd och ville gråta hela tiden (inte på grund av kycklingen den här gången).
Medan jag väntade på att Y skulle komma hem på kvällen satt jag på balkongen och lyssnade på mina nya skivor. Det såg ut så här. :)
Dag 6 åkte vi äntligen till Jerusalem. Otroligt spännande! Nu slår jag rekord i antal bilder i ett inlägg. Enjoy.
Vi började med förintelsemuseet Yad Vashem. Oerhört rörande.
Därefter åt vi väldans god mat på en liten sylta.
Åkte genom en väldigt ortodox stadsdel —>
Sedan till gamla Jerusalem. Magiskt.
Klagomuren. Min bästa bild någonsin.
Jerusalem var mycket mer arabiskt än jag trott. En väldigt mäktig upplevelse.
Vi avslutade med ett besök vid Knesset (det israeliska parlamentet). Vi stod i en park som doftade av rosor och jag var nedstämd på grund att det var söndag (jag blir ju det oavsett vad jag gör eller var jag är) och på grund av att jag snart skulle åka hem igen. Det var ett sånt där ögonblick som… man vet att man är med om något fint, som man kommer att minnas för alltid. Därför tog jag inga bilder där. Jag bär minnena och känslan inom mig.
När vi kom hem var Y trött så han gick och lade sig. Jag gick till klubben Evita och träffade min vän ES – han som ska gifta sig med sin amerikanske pojkvän, som ska flytta till Israel. Mycket härlig kväll med en massa svenska schlagers. Plus den finska Bye Bye Baby med CatCat. :)
Fullpackad uteservering.
Medan man urinerar på denna nattklubb kan man se på modevisningar…
Och så ett arty självporträtt.
Dag 5 var lördag, dvs “judisk söndag”, och en mellandag.
Vi cyklade ner till Tel Avivs äldsta kvarter Neve-Tzedek. Väldigt mysigt. Y berättade en massa historier om allt vi såg. Han var mycket påläst och hade dessutom skrivit ut en massa sidor från nätet veckan innan jag kom, så att han verkligen skulle veta allt.
Vi slog oss ner på en uteservering och drack gin & tonic. Y åt en tallrik damiga kakor. Hahaha. Jag hade mycket kul åt det. Goda var de inte heller.
Väldigt kul att cykla i Tel Aviv förresten. Man cyklar mycket fritt och överallt. Frihetskänsla.
Vi tänkte ta oss in i den stora, ståtliga synagogan men den var stängd. Cyklade hem och handlade mitt nya favoritvin Dalton – väldigt “rund” smak. Skrattade åt det faktum att jag beskrev ett vin som “runt”, men det smakar verkligen runt.
Sedan såg vi nog mest på tv hela kvällen.
Dag två började vi med att strosa lite i stan. Besökte Tel Aviv Museum Of Art. Det var väldigt folktomt på grund av självständighetsdagen.
Och så tog vi en cykeltur. Genom stan och ner till stranden.
Det blev mulet.
På kvällen tog vi en promenad och åt en ljuvlig middag på en mysig restaurang. Jag åt världens godaste latkes (från wikipedia: Latkes (jiddisch: לאַטקעס) är en judisk maträtt, en slags plättar gjorda på potatis och lök. Maträtten tillagas traditionellt vid den judiska högtiden Chanukka).
Ja, jag rörde vid klagomuren och jag bad om någonting.
När vi var i Yafo, förresten, så fanns där en sån där löjlig bro där man kan vidröra sitt stjärntecken och önska något.
Jag frågade Y: “Nå, har du önskat något?”
“Nej”, svarade han, “jag tror inte på sånt.”
“Det kanske du borde”, svarade jag. “Det jag önskade förra gången jag var här är nu rena rama sanningen.”
Här innanför grundades den fantastiska staten Israel. Ja, jag älskar Israel. Som jag sagt till mina TLV-vänner och min man så känner jag mig hemma där. Av någon konstig anledning. Och nej, det är inte farligare där än nån annanstans. Den kritiserade “muren” (som mest bara är ett stängsel) har ju minskat självmordsattackerna med typ 95 procent. Så det är tryggt och bra.
Jag känner mig väldigt populär bland israelerna, det spelar säkert också in. They love me. Jag är ju både smart och kul att hänga med.
På den fantastiska tavlan står det:
ACCORDINGLY WE, MEMBERS OF THE PEOPLE’S COUNCIL, REPRESENTATIVES OF THE JEWISH COMMUNITY OF ERETZ-ISRAEL AND OF THE ZIONIST MOVEMENT, ARE HERE ASSEMBLED ON THE DAY OF THE TERMINATION OF THE BRITISH MANDATE OVER ERETZ-ISRAEL AND, BY VIRTUE OF OUR NATURAL AND HISTORIC RIGHT AND ON THE STRENGTH OF THE RESOLUTION OF THE UNITED NATIONS GENERAL ASSEMBLY, HEREBY DECLARE THE ESTABLISHMENT OF A JEWISH STATE IN ERETZ-ISRAEL, TO BE KNOWN AS THE STATE OF ISRAEL.
Och här hade vi just tagit en cykeltur och det var dags för glass.
Vi besökte förintelsemuseet Yad Vashem. Oerhört känslosamt och svårt att ta till sig. Var där i flera timmar och hann ändå inte se allt. Även romernas + homofilernas situation togs upp. Helt galet.
Tusentals inlägg + kommentarer försvann i den beryktade bloggkraschen. Inläggen kommer tillbaka, kommentarerna inte. Sådant är livet.
Jag håller just nu på att lägga ut alla gamla inlägg, så följer du mig via RSS och tycker att det rasslar till lite väl ofta i inkorgen så vet du varför.
Lösen till skyddade inlägg får trogna läsare genom att maila kim@kimmilrell.se
Like
För tio år sedan hade jag en romans med en holländare vid namn Erik. Vi träffades i Spanien där jag och två vänner var och levde rövare. Mitt livs bästa semester, skulle jag vilja påstå.
Jag började söndagen med att boka en resa till 
Senaste kommentarer