Idag öppnade H&M sin första israeliska butik, i Azrieli Center i Tel Aviv. Det blev kaos. Se filmsnutten här. Hahaha. HA HA HA. Det går bra för H&M.
Finalvecka! Samtliga inlägg bär mellorubrik!
…okej, nu överdrev jag lite. Men låt gå.
Vad jag vill komma fram till är att eftersom det äntligen är finalvecka så ska alla mina rubriker komma från Melodifestivalen. Fräsigt va?
Ingen mår så bra som jag – i morse avbokade jag mitt återbesök hos tandläkaren. Jag har inte ätit smärtstillande på hela helgen! Käften känns fortfarande lite ”konstig”, men inte så ond som förr. Det ska firas med en extra smarrig lunch. Och ser ni att solen skiner på det där speciella vårviset? Visst är det fantastiskt? Visst är det en underbar men ack så sann klyscha att vi uppskattar sådant mer och mer ju äldre vi blir? Lite lillgammal har jag alltid varit, men nu håller jag nog på att växa in i rollen som medelålders. Jag ser verkligen fram emot att få se vårens första blomma kringla sig upp ur en springa i asfalten (jag lär börja gråta).
Åh, livet känns gott och jag tror bestämt att något härligt väntar bakom nästa hörn.
Finalvecka! Samtliga inlägg bär mellorubrik!
Jag promenerar i februarisolen och jag ler (!) och känner mig lycklig och nyförälskad. I vem vet jag ej. I våren kanske.
Tänk vad lite sol kan göra. Inte undra på att vi är deprimerade, att vi super och att vi tar livet av oss.
Solen är svaret. Vi är inte skapta att bo här uppe i mörker och kyla (visst, vissa av oss är håriga, men knappast tillräckligt).
Av hälsoskäl borde vi emigrera söderut.
Som ni vet så jobbar jag hårt på att bli en positiv, lycklig och lyckad man. Min nya hälsosammare livsstil gäller såväl utsida som insida och efter många deprimerande böcker (tänk: två förintelseböcker på raken) glider jag nu elegant över till tantiga självhjälpsböcker. Nu ska jag läsa Vad optimisten vet och du kan lära dig och eftersom författaren har ett vackert namn så litar jag på honom (Nicolas Jacquemot).
Uppdatering: Motsatsen till livsglädje är livsleda, pessimism och svårmod, vilket inte är särskilt angenämt. *Noterar*
Jag sammanfattar året under de sista dagarna av det innehållsrika, omväxlande 2009.
Årets bild
Jag och Y vid den där kyrkan vid Slussen i februari. Jag blir fortfarande glad och varm i själen när jag ser detta foto.
Raringar!
Klockan har ännu inte slagit sex och powerbloggaren i mig sätter fart. Pigg som en… lama är jag efter en massa timmars sömn. 21:30 kastade jag mig i bingen och jag somnade ovanligt snabbt. Visst vaknade jag mitt i nån konstig dröm och när tidningsbudet härjade samt när granngrabben kom hem – men mestadels sov jag.
Vilken skillnad jag känner i kropp och sinne! Ja, ni märker ju själva – inte en massa gnäll här inte.
Är ute och det är kallt. Fingrarna gråter. Måste sluta skriva.
Vilken bra dag detta kommer bli!
Nyvaken.
Sätt er ner så ska ni få höra!
Jag gick på hemgatan och mot mig kom en kvinna med barnvagn. Hon log ”signalerande” (jag hade musik i öronen) och stannade och jag förstod snart att hon stannat för att jag skulle hinna passera och inte behöva kliva ner i lerpölen som bredde ut sig intill trottoaren.
Tänk! En vanlig trevlig medborgare tänker på en annan! Jag blir kär i såna människor.
Log mitt vackraste leende, ty det är så man gör – är trevlig mot de trevliga. Resten ignorerar vi.
Uppdatering! Sedan hände det grejer. Jag uppdaterar med hjälp av min Facebookstatus.
Låt mig lite kort berätta om världens ljuvligaste känsla.
Jag ligger och slumrar och Sebbe hoppar upp och lägger sig vid mina fötter. Han lägger den långa fina nosen över min vad och det känns magiskt. Lite healing, skulle jag vilja dra till med.
(Nu ligger jag här och vill inte kliva upp.)
Jag måste bara skriva årets andra och sista sportrelaterade inlägg (nej, beundrarinlägg om Zlatan räknas inte).
Grattis Rio!
Jag höll såklart på ljuvliga Madrid.
Oprah i all ära (love her), men att skicka in henne OCH Obama i matchen kändes ju bara töntigt. ”Är det det som ska krävas, liksom?”, skulle vi alla ha fräst om Chicago fått OS.
Nu räcker det med sport. Enda anledningen att jag bryr mig är att jag älskar omröstningar och val och folk som jublar och gråter av lycka.
Angående den där statyn förresten, så vore det väl härligare om Zlatan kunde komma som uppblåsbar docka.
Morgonpromenad. Hösten är så ljuvlig och uppfriskande och renande. Love it.
Den unge mannen på 7 Eleven sa just ”tja grabben, hur är läget?” (hahaha) innan han började berätta om sin dramatiska morgon. Sjuelvan har helt klart stans bästa personal.
Ibland hör man en dänga och efter bara ett par sekunder ryser man. Så var det när jag första gången hörde Matisyahus One Day. Och vilket vackert omslag albumet Light berikats med!
Fin text –>
Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det fjärde inlägget i serien, önskat av den alltid lika läsvärda Jerry.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Jag besökte Barcelona med mitt ex-ex-ex-ex, aka Miljonären, 2000 eller 2001. Vi satt i en taxi på väg till det extremt posha hotellet (som vi fått för en extremt billig penning tack vare grundliga efterforskningar på nätet – vi hade en terrass lika stor som mitt vardagsrum). Klockan var runt 23 och den spanska värmen värmde våra tidigare så frusna själar. Detta var innan jag studerade spanska så mitt tal var inte mycket att hänga i granen men jag fick hur som helst på något sätt taxichauffören att slå på en radiokanal. One Moment In Time med Whitney Houston spelades och jag fylldes av just den där här-och-nu-känslan. Jag visste redan då att jag och Miljonären inte skulle vara ihop för evigt och jag visste att den spanska solen skulle ge vika och att vardagen återigen skulle bli grå och kall. Men jag njöt av det som var just där och då och jag kände mig verkligen som en del av universum och av livet.
Samma känsla fylldes jag av i maj i år då jag och exet Y besökte Jerusalem – en mycket emotionellt omskakande söndag på flera vis (vilka aldrig framkommit i denna blogg). Vi stod i en park utanför Knesset och doften av blommorna slog mot mig. Jag visste att mitt och Y:s förhållande skulle ta slut. Jag visste att this was it och jag försökte njuta av det som var. Självklart lipade jag. Y frågade vad som stod på och jag försökte förklara att allting vi upplevde just där och just då var alldeles för mycket. Hans armar om min kropp, dofterna, Knesset, vetskapen om att jag skulle åka därifrån två dagar senare – ja, det blev för mycket. Jag kände mig som ett med alltet och jag kände mig extremt levande. Dock inte på ett bra sätt. Jag var väldigt nere och deprimerad medan vi körde tillbaks till Tel Aviv men jag antar att det inte måste vara enbart positivt att känna sig som en del av universum.
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, män, kärlek, Jerusalem, Tel Aviv
Hej solrosor.
Jag är på Söder och jag firar.
Jag firar att det som plågat mig sedan slutet av december inte plågar mig längre. Det är över. Jag är fri och lycklig och jag firar det här och nu i augustisolen.
Dessutom är jag så oerhört stolt över mig själv.
Jag är en ansvarstagande, omtänksam och smart ung man och jag firar även det.
Skål.
Det är sällan jag känner att jag gör någon nytta på jobbet (även om jag såklart gör det). Ännu mer sällan känner jag att jag gör något av betydelse (även om allting såklart är väldigt relativt), men idag hände det.
Jag ringde upp en man som lämnat två meddelanden på svararen. Han var “desperat” sa han och jag hörde på hans röst att han menade allvar så jag kastade mig på luren och jodå, jag hörde att han darrade som ett asplöv.
Mannen hade några frågor och jag besvarade dem kvickt. När han insåg att han inte hade någonting att oroa sig för (ekonomiskt) så hörde jag hur han lugnade ner sig. Jag hörde hur hans andning blev normal och han tackade mig som jag aldrig blivit tackad tidigare. Jag sken som en sol, lade på luren och tog en liten powernap.
Underbara Sebbe!
När jag nyss klev ut ur duschen låg han i sin bärväska och väntade på mig. Så söt. Nosen utanför, svansen likaså.
Jag rekommenderar alla ensamstående att skaffa hund.
Jag, som har ett enormt behov av fysisk kontakt, är inte på långa vägar lika desperat efter närkontakt längre.
Det vände med Sebbe.
One night standen lyser med sin frånvaro (missförstå mig nu inte, tack). Ja, jag kan ju inflika att jag aldrig någonsin haft ett ONS pga sexet, utan enbart pga närhetstörsten.
Skaffa hund. Det hjälper. Hundar är bäst. Glada, roliga och trogna.
Jag är nyvaken och utvilad och jag hoppar runt iklädd endast herrunderbyxor. Bara en sån sak. Det är soligt och varmt och den libanesiska maten står på spisen och jag känner att jag älskar livet mitt. Jag älskar mitt hem och min stad. Jag älskar mina soliga, roliga, klipska kamrater. Jag älskar min hund som under svemestern enbart visade sina bästa sidor. Jag älskar hatar inte mitt jobb. Jag älskar den musik jag skuttar runt till och jag älskar böckerna jag läser och jag stormälskar alla snyftarfilmer jag ser. Jag älskar mitt internet som gör det möjligt för mig att se hur många nyhetssändningar och dokumentärer som helst. Jag älskar mitt överstarka morgonkaffe. Jag älskar hatar inte min kropp. Jag älskar att jag är både vis och rolig och jag älskar att jag inte har så crappig självkänsla som förr. Jag älskar att jag vaknar och kollar mobilen och ser ett sms från favoritbögparet: “Kom och ät middag hos oss ikväll”. Jag älskar att två israeliska män som besöker staden vill träffa mig för cocktails. Jag älskar min familj också, och fastän några av oss bitvis är som natt och dag så känns det gott att veta att vi alltid finns där för varandra.
Körde in i Stockholm medan radion spelade Like A Prayer. Sedan såg jag min Betlehemsstjärna Globen. Religiös upplevelse. Nu må jag gå ut med Sebbe och sedan sova några timmar.
…Och jag är så lycklig. Jag vill inte åka hem imorgon. Ja, jag saknar Sebbe jättemycket – men han kan väl komma hit. :-)
Jag är så kär i Y. Inatt när jag kom hem och kröp ner bredvid honom… Det är liksom livet. Det bästa.
Y var lite orolig i de arabiska delarna av Jerusalem igår. De är, trots att de är israeler, tydligen inte alltid helt vänligt inställda mot judarna. Oh, this drama. Y var väldigt nöjd över att strosa runt med sin Stockholmväska med min reseguide i högsta hugg. Ivrigt rabblande alla svenska fraser han kan.
Han är allt jag vill ha. Jag älskar honom. Och nu ska jag shoppa.
Som ni vet uppskattar jag det “lilla” i livet eftersom det, nar det val galler, ar det som raknas.
Kom just pa en san dar kul sak. Igar nar vi var ute och at tapas skulle vi efter den valdigt sliskiga middagen tvatta handerna och det var en san dar kran dar man maste halla in en knapp for att vattnet ska rinna. Da sa Y: Okey, wash your hands and I’ll keep pressing the button.
Jag svarade: This is love.
Han skrattade och kysste mig. Jag tvattade navarna sa det stod harliga till.
Efter den harliga tapasmiddagen igar kvall gick vi hem och sag ett avsnitt av Sex and the City. Drack en whisky pa balkongen. Solen hade sedan lange gatt ner och stadens sus och dus ekade mellan fasaderna. Vackert vackert. Som en drom.
Vi promenerade till en homobar i narheten, for att dricka valdigt stark gin & tonic. Min arm invirad i plastfolie pga tatueringen – valdigt fashion da det i gatlyktornas sken sag ut som att jag bar varldens fetaste silverarmband. Traffade min van Ron som var en solstrale som vanligt. Hangde pa uteserveringen och filosoferade lite. Kom fram till att det inte alls ar sa galet att vi ar tillsammans trots avstandet. Jag menar, ar ut och ar in gar man runt och letar efter nagon. Nya motesplatser oppnas men det ar alltid samma manniskor overallt. Nar man val moter nagon spelar omstandigheterna inte sa stor roll.
Ah, och sa motte vi Y:s ex. Som tydligen fragade vem jag var. “Min svenska pojkvan”, svarade Y. Det kandes gott… Och bekraftande.
Nu sitter jag i herrunderbyxor och kanner vinden over min kropp. Fonstren ar oppna och faglarna vasnas. Y ar hos sina barn och jag vantar pa att en van ska vakna sa att vi kan ta en promenad.
Jag kanner mig lite… tagen av Y (psykiskt nu, okej). Han ar sa bra mot mig och jag ar inte van vid att karlar ar bra och omtanksamma. Det har funnits sa manga as i mitt liv. Allt kanns bra och naturligt och bara att ta en cykeltur ar KUL. Forresten sa cyklade vi till ett stalle jag besokte sista kvallen jag var har forra gangen. Det kandes sa absurt. Hade nagon sagt att jag nasta gang (bara ett halvar senare dessutom) skulle besoka platsen pa cykel och med karlek hade jag skrattat valdigt hogt. Nu vet vi att allt vi onskar i livet kan finnas bakom hornet. Vi maste bara vaga.
Note to self:
אלד
Jag kanner mig valdigt fri och levande just nu. Darfor lyssnar vi nu pa en lat som ar valdigt NU (Y har for ovrigt just lart sig skillnaden mellan “nu” och “ny”). Sarit Hadad “Hofshia” (fri) חופשייה.
Romantisk kväll pä gäng. Har ätit tapas och nu ska vi ta en drink. Sitter mitt i centrala Tel Aviv. Kvällen är ljum och läpparna är mjuka och jag vill aldrig åka härifrån.
Satt er ner sa ska ni fa hora.
I formiddags var Y och jag, liksom valdigt manga andra – eftersom det var fredag och helgdag, ute och strosade langs Tel Avivs livliga gator. Solen varmde pa ordentligt och vi gled in hos Jovino for att se om de hade nagon ledig liten lucka. De lovade ringa inom ett par timmar sa Y och jag shoppade lite + gick pa marknad. Mobilen ringde och joda, de hade en tid at mig. Nu. Ingen tid att jiddra eller dividera sa vi rusade till Jovino och en kvart senare hade jag antligen min efterlangtade tatuering pa vanster underarm (pa insidan). Det ar nagot hebreiskt sa klart, men vad det ar far ni se inom kort… 250 Shekels, men “200 – only for you”, sa inte mer an 400 kr gick det pa. Och han var bra. Och stallet var bra. Och den mogna damen i kassan var superb.
Vi slog oss ner och at en harlig, nyttig middag pa en uteservering. Drack en ol for att fira tatueringen ocksa. Observanta lasare minns kanske att jag skrev om den redan forra aret.
Darefter hem. Dusch. Vuxenmys. Vila. Cykeltur till stadshuset for glass (vanilj/ingefara). Nu har vi just kommit hem och jag trivs som fisken i viken. Eller snaren. Eller havet. Ja, ni forstar.
Y ar en jakla puma. Pa saval in- som utsida.
Som ni kanske förstår har jag ett gäng fjärilar i magen – en hel fjärilsfarm!
Väskan är i stort sett färdigpackad. Passet är framplockat och kontrollerat och pengarna är växlade. Sebbe har fått manikyr och pedikyr och tovorna är bortklippta.
Jag försöker jobba lite nu men det går sisådär. Datorhelvetet orkar jag inte ens tänka på. Den funkar i en timme och därefter lägger den av. Jag tar tag i det problemet nästa vecka, ty nu har jag annat att tänka på. ÅH! Äntligen!
Äsch, nu glömmer vi mitt förra inlägg, för nu har jag hört att jag är en loving adorable Pojkva:n.
Jag hade en tillfällig svacka, men strunt samma.
Godnatt.
Aha. Det är så klart vårsolen som ligger bakom.
Sov dåligt då jag drömde flera mardrömmar om att jag var jagad av onda män i nån skog (jag tog en lian ner till marken från nåt berg) och att jag klev in en hiss och just när dörrarna skulle slås igen hoppade två fulingar in och började nita mig (varpå jag vaknade och kände mig extremt liten och mörkrädd).
Ändå kände jag mig pigg och kry när jag väl tog mig upp och till jobbet, och här har det varit full rulle i två timmar. Mycket ambitiös har jag varit så nu kan jag nästan kick back and relax.
Fredag. Ledig helg. Vår. 25 dagar kvar.
Livet ler.
3 månader senare – det här med kärleken.
Vad är det som gör det?
Vad är det som gör att allt, ALLT, blir så mycket trevligare när någon kallar en alsclean (älskling) och man vet att personen ifråga menar det?
3279 kilometer är liksom ingen match. Hade min man bott i Göteborg så hade jag förmodligen inte träffat honom särskilt mycket oftare än jag gör nu.
Och så säger jag: “jag har aldrig mött en man som är så stilig och rar och rolig som du”. Och han tittar på mig med den blicken och säger “jag älskar dig” (och till och med på engelska så låter det trovärdigt) och tiden stannar återigen och jag säger: “det är därför 3279 kilometer inte betyder någonting”.
Åh, jag är så glad över att jag inte nöjde mig med något halvdant, utan att jag väntade på det riktigt rätta – även om omständigheterna är som de är.
En fucking torsdagskväll i mars blir liksom… okej. Det är inte illa!
Jaja, jag tjatar – men jag är ju kär. Acceptera.
GeoTagged, [N59.29372, W18.08752]
Ganska exakt 24 mycket bra timmar senare står jag på samma ställe och fotar samma sol. Livet är gott.
Uppdatering: EXAKT 24 timmar senare, ser jag nu. Haha. Mitt liv är så inrutat.
GeoTagged, [N59.29343, W18.08757]
Ute på långis. Solen värmer. Våren kommer nu och för första gången sedan ca 1847 kan jag säga att jag är lyckligast i hela Stockholm.
Senaste kommentarer