Kim Milrell.se

Sverige 2010.
En får ju skämmas.

• Vänstern har svikit om antisemitismen.

• Ilmar Reepalu kom inte med någon ursäkt till Malmös judar. Hur mycket hans politiska motståndare än försökte.

• Judiska församlingen kritiserar Reepalu.

• Att skylla på ”den israeliska lobbyn” är ett problematiskt grepp som ofta används i antijudisk argumentation.

• Röstfiske bakom Reepalus svek mot Malmös judar.

Comments closed.

1 person likes this post.

Unlike

Vart är vi på väg? Det är dagens fråga. Medborgarna flyr. Helt sjukt.

Like

Unlike

Första och sista ledtråden:

Fy fuck vad jag längtar.

5 people like this post.

Unlike

Det är Förintelsens minnesdag och länkarna är därför fler än på länge. Efter att ha läst dem allihop ska jag nu läsa ut en av böckerna jag köpte igår. Återkommer till den senare.

Ta även en titt på förintelsemuseet Yad Vashems hemsida. Jag var där en halv dag förra året men nämnde det bara som hastigast. Det var fasansfullt och oerhört ångestframkallande. Men viktigt.

• Ett elektriskt ljud följs av ett metalliskt klick. Mannen bakom glasrutan i vaktbåset nickar som tecken att det är ok att kliva in. Det är inte lika rigorös kontroll som i kriminalvårdens entré i Kirseberg. Men så handlar det heller inte om livstidsdömda mördare som finns på andra sidan dörren. Utan ett judiskt dagis.

• – Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda. (Är karln helt bäng?)

• Ja, även Svenska staten godkänner antisemitism. Justitiekanslern ansåg att ljudkassetter som såldes i Stockholms moské med uppmaningar att “döda varje jude”, inte var hets mot folkgrupp. Skälet? Det var ett inlägg i debatten om Mellanöstern.

• Esther, 86, överlevde Auschwitz. Nu är hon frontfigur i rapgrupp.

• ”Jag vann över nazisterna”

• Birgitta Ohlsson i SvD

• Minnet av Förintelsen på väg att blekna.

Comments closed.

4 people like this post.

Unlike

DN fortsätter sin ensidiga propaganda. Inte ett ord om hur palestinierna själva stoppar hjälpleveranserna.
Men what’s new? Inte mycket.

Se detta klipp:

Fokus Israel Nyheter 2010-01-14 from Fokus Israel on Vimeo.

Lyssna för tusan på Konflikt i P1!

Comments closed.

3 people like this post.

Unlike

Igår var det dags för veckans hett efterlängtade filmkväll. Ja, jag beställde ett gäng filmer för ett tag sedan, på finskt resp. israeliskt/judiskt tema och igår tog jag mig an den senare genren.
Först ut: Motstånd (Defiance) (2008) av Edward Zwick. Otroligt spännande verklighetsbaserad berättelse om fyra bröder som efter att deras föräldrar dödats av nazisterna flyr in i de vitryska skogarna. Till en början vill de hämnas men snart ser de som huvuduppgift att rädda så många människor som möjligt. De vill inte bli monster; måste man förlora mänsklighet för att rädda mänsklighet? Nej, ”vår hämnd är att överleva”.
Gripande, spännande och bra. Så pass att jag råkade slå huvudet i väggen ett par gånger och drog täcket upp över ögonen med jämna mellanrum. Motstånd är en sån där film som får en att känna ”kan den inte vara slut snart!” eftersom man inte vill se mer elände och verkligen hoppas på ett lyckligt slut.

Film nummer två: Citronlunden (Etz Limon) (2008) (även denna verklighetsbaserad) av Eran Riklis handlar om Salma, spelad av den arabisk-israeliska Hiam Abbass. Hon lever ett stilla liv, med sina citronträd som enda inkomstkälla, i sitt hus på Västbanken alldeles intill den gröna linjen. I huset på andra sidan gränsen flyttar en dag den israeliske försvarsministern med fru in och snart har citronlunden förvandlats till säkerhetsrisk och den måste bort. Salma ger sig inte och hon tar hjälp av en advokat, spelad av Ali Suliman – hunken vi såg i Paradise now som jag kort nämnde här. De fattar tycke för varandra och det skvallras på byn.
Försvarsministerns fru, spelad av den ljuva Rona Lipaz-Michael, börjar se det absurda i citrondramat. Hon sitter instängd i sitt fort och maken är sällan hemma och äktenskapet känns inte särskilt välmående.

Mycket bra film med strålande skådespeleri! Rekommenderas.

Trailer

Trailer

Läs även andra bloggares åsikter om citronlunden, defiance, motstånd, israelisk film

Like

Unlike

Jag läste om det på jpost.com igår och såg de kommande svenska rubrikerna framför mig (jag hade rätt) och tänkte blogga om det, men hann just läsa Fred i Mellanösterns briljanta artikel i ämnet så… Jag länkar istället.

I vanlig ordning skrev inte ”nyhetsbyrån” TT ett enda ord om de palestinska angreppen, eller deras stoppande av hjälpleveranserna. Istället inväntade man Israels svarsinsatser efter raketanfallen, för att hellre kunna sätta en rubrik om det. De palestinska anfallen mot Israel nämns bara helt kort, och utan att nudda vid de attackerade matleveranserna…

Läs även: DN, SvD, Syd.

Comments closed.

6 people like this post.

Unlike

Every second is a second chance.

Fatta! Man drabbas nästan av svindel när man tänker på det.
Ja, naturligtvis kommer dessa ord från schlagervärlden:

(Och från Israel.)

(Och se så fint det är när de textar på arabiska när de sjunger på hebreiska och tvärtom. Lite som i Finland. Ja, det finns hopp om fred och lycka!)

Like

Unlike

Sebbe har många kuddar och plädar och en egen regelrätt säng. Dagtid sover han dock bland mina skor (se bild – ursäkta röran). Så söt.
Här hemma går tvättmaskinen varm medan jag ser Agneta, 56, få ny look på webb-tv. Alltid lika fint; de gråter och de blir så vackra och milfiga. Ja, jag har nog en medelålders kvinna inom mig. Sharon heter hon kanske.
Åt marockansk lunch med israelisk efterrätt (se bild). Snart blir det långpromenad med nyvaken hund.

Like

Unlike

Som ni vet så har jag slutat snusa en miljard gånger. Jag ska inte plåga er med det igen. Men! Jag kom på någonting idag.
Jag satt och terapipratade med mitt ex, för första gången på mycket länge.
Ja, jag blev glad när han sa att han saknade att laga mat i mitt kök.
Ja, jag blev glad när han sa att han saknade den där ”perfekta dagen”. Den var helt enkelt perfekt. Besök i Stockholmska kyrkor, judiska museet och stadsbiblioteket. Han handlade lite second hand-skivor och vi fikade på Ritorno.
Perfekt dag.
Ja, jag blev glad när han sa att den ”magiska tiden” är ett minne för livet och jag svarade hela tiden vuxna, mogna saker, som: ”Ja, man måste vara glad och tacksam över fina saker man fått uppleva istället för att sura när de förvandlas till ”bara” minnen”. Samtidigt som det skar i mitt inre. Det skar så hårt och grovt att jag nästan kunde höra det med örona mina.

Det var inte det inlägget skulle handla om.
Det skulle handla om nikotin.

Tidigare har jag tänkt på hur många album jag kan köpa för pengarna. Eller hur många nya, vackra blusar jag kan investera i. Men nej, det har inte funkat.
Idag, mitt i vår konversation, slog det mig: 100 snusdosor = en israelresa!

There is my answer.

Nu slutar jag slusa. På riktigt. Och när jag tjänat in 100 dosor packar jag min väska och belönar mig med en resa till mitt adopterade tredje hemland.

Jag ska inte tjata mer om snus nu. Oroa er ej. Nej, jag ska skriva ett långt ångestfyllt och smärtsamt inlägg som jag publicerar när jag är fri från detta vidriga beroende.
BARN: börja inte röka eller snusa! Det är ett helvete. Tar man sig inte ur det sitter man snart med en spruta i armvecket och en pipa i käften.

1 person likes this post.

Unlike

På dagen för ett år sedan kom jag hem från min första Israelresa. Håret var kort och jag var lycklig men matt. Ett år har gått fort och saker och ting blir aldrig som de en gång var.
Kärleken till det heliga landet är stor. Den bränner i mitt herrbröst. Hur började vår kärleksrelation, kanske ni undrar? Jag vet inte riktigt, men jag tror att det var i musikens ljuva värld. I Eurovisionens, för att vara exakt. Israels ESC-bidrag var under 80-talet något utöver det vanliga.
Jag menar… ”Hora” har ju allt. Helt galna stråkar. Crazy. CEREYZEY STRINGS! Orgasmisk låt med den (då) stilige Avi Toledano. Wow. Jag var sju år och fascinerad av körflickornas kjolar. De såg så mjuka ut. Till saken hör kanske att min mor på den tiden var sömmerska, så vackra tyger intresserade mig.
Jag ser fram emot min tredje resa, och den måste bli av snart. Jag behöver någonting att se fram emot i denna übergråa vardag.

2 people like this post.

Unlike

Jag är inget stort fan av Netanyahu, men talet han igår höll inför FN:s generalförsamling var fantastiskt. Fantastiskt!

Any time an Arab leader genuinly wanted peace with us – we made peace.
(…)
We want to live side by side with them. Living in peace. Living in prosperity. Living in dignity.

Like

Unlike

Efter att ha forskat i ämnet under flera års tid publicerar jag slutligen min rapport.
Den jämför svenska män med israeliska.
Ja, jag drar alla över en kam.
Nej, det finns inga undantag (förutom mina vänner och föredettingar).
Jag vill poängtera att exemplen nedan är rena rama citat.

Ja, tänk att den fantastiske ynglingen som figurerar ovan faktiskt sa något så vackert att det fick bli en extra liten bloggslogan av det hela. Det ljuvligaste jag hört på mycket, mycket länge.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, män

1 person likes this post.

Unlike

Sebbe och jag har just hämtat ut ett paket från det heliga landet. Vad kan det vara? Ingen aning.
På väg hem nu för att ta reda på det.

Uppdatering: om jag säger så här. Jag sitter här lite tårögd och rörd med mitt nyöppnade paket framför mig.
Återkommer.

Like

Unlike

Svensk press kan kritisera Israel men inte islam

Under Muhammed-krisen låg svensk press lågt och tenderade att rättfärdiga den muslimska vreden, samtidigt som man såg Jyllands-Postens teckningar som en allvarlig kränkning av den religiösa friheten. I affären med Israel bortser den svenska pressen från den legitima delen i Israels missnöje och ytterst få har fördömt Boströms odokumenterade påståenden. Det är patetiskt, skriver Jyllands-Postens opinions- och kulturredaktör FLEMMING ROSE, som blev hårt kritiserad i bland annat Aftonbladet för sin publicering av de numera världsberömda Muhammed-teckningarna.

Läs hela artikeln på Newsmill.
Läs också Vad är priset för att smutskasta Israel, Ohly?

Comments closed.

Like

Unlike

Organbluffen: statsmakten och Journalistförbundet i samma falskflaggade båt.

Lyssna på radiodebatten i P1 här.

Och inte minst Palestinian family: We didn’t say organs taken i Jerusalem Post (en i svensk press naturligtvis ignorerad artikel).

Läs även andra bloggares åsikter om Israel

Like

Unlike

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det fjärde inlägget i serien, önskat av den alltid lika läsvärda Jerry.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!

Jag besökte Barcelona med mitt ex-ex-ex-ex, aka Miljonären, 2000 eller 2001. Vi satt i en taxi på väg till det extremt posha hotellet (som vi fått för en extremt billig penning tack vare grundliga efterforskningar på nätet – vi hade en terrass lika stor som mitt vardagsrum). Klockan var runt 23 och den spanska värmen värmde våra tidigare så frusna själar. Detta var innan jag studerade spanska så mitt tal var inte mycket att hänga i granen men jag fick hur som helst på något sätt taxichauffören att slå på en radiokanal. One Moment In Time med Whitney Houston spelades och jag fylldes av just den där här-och-nu-känslan. Jag visste redan då att jag och Miljonären inte skulle vara ihop för evigt och jag visste att den spanska solen skulle ge vika och att vardagen återigen skulle bli grå och kall. Men jag njöt av det som var just där och då och jag kände mig verkligen som en del av universum och av livet.

Samma känsla fylldes jag av i maj i år då jag och exet Y besökte Jerusalem – en mycket emotionellt omskakande söndag på flera vis (vilka aldrig framkommit i denna blogg). Vi stod i en park utanför Knesset och doften av blommorna slog mot mig. Jag visste att mitt och Y:s förhållande skulle ta slut. Jag visste att this was it och jag försökte njuta av det som var. Självklart lipade jag. Y frågade vad som stod på och jag försökte förklara att allting vi upplevde just där och just då var alldeles för mycket. Hans armar om min kropp, dofterna, Knesset, vetskapen om att jag skulle åka därifrån två dagar senare – ja, det blev för mycket. Jag kände mig som ett med alltet och jag kände mig extremt levande. Dock inte på ett bra sätt. Jag var väldigt nere och deprimerad medan vi körde tillbaks till Tel Aviv men jag antar att det inte måste vara enbart positivt att känna sig som en del av universum.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, män, kärlek, Jerusalem, Tel Aviv

Like

Unlike

Som vanligt när det kommer till svensk “fri” press så skriver ingen om det.
Tack och lov så har vi då den så kallade bloggosfären + inte minst utländska medier.
I dessa kristider räcker tydligen inte de 700 miljoner som vårt land årligen skänker till palestinierna. Nej, nu har det nämligen bestämts att ett Arafat-museum ska byggas på Västbanken, och rappt är den svenska staten framme och skjuter till ytterligare 50 miljoner kronor. Verkligen nödvändigt, tycker ni inte?
Sverige är den tredje största bidragsgivaren till palestinierna men 700 mille till mat, infrastruktur och annat nödvändigt vapen, bomber och granater räcker tydligen inte. Nej, 50 till får det bli. Arafat var nämligen en gosig gubbe. Verkligen. En smygbög med pedofila tendenser, som ville utplåna Israel och världens alla judar (hurra, fredspris!), död i AIDS på ett sjukhus i Paris under stort hemlighetsmakeri.
Hallå!
Yttrandefrihet!

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, politik, mellanöstern, Arafat

Like

Unlike

Special report: Sweden’s dirty secret

Does Swedish salmon secret involve horrific crimes against Norwegian villagers?
Uria Asor

OSLO – Gravad lax – or pickled salmon – is one of the most popular Scandinavian dishes. Its preparation process is simple and quick, and its ingredients are seemingly identical everywhere: Salmon fillet, salt, sugar, oil, and herbs.
However, despite this, those in the know and lox connoisseurs have been claiming that the Swedish gravad lax tastes differently than the Norwegian, Finnish, and Danish variety. “The Swedish variety contains some sort of slight sourness, “ says Danish Chef Richard Muller Holstrum. “I was never able to detect its source.”
However, Ynet’s special investigative report has revealed, for the first time, what may be the secret ingredient in Sweden’s gravad lax. The horrifying findings indicate that the source is fungus removed from the feet of innocent Norwegian fishermen.

Horror at the village

Arnolf Lillehammer, a resident of the Norwegian village of Idiben, located near the Swedish border, will never forget the last time he saw his father alive. “It happened just before the last summer,” Arnolf recounted. “The lake was about to freeze, and dad went out to fish in the afternoon. He asked me to help him clean the fish when he returns. After three hours we started to worry. The next day, after we found his boat, we realized something terrible had happened.”
Three weeks later, Arnolf’s fears were replaced by pure horror, after finding his father’s corpse buried in the snow, with both his feet cut off.
This was not the only disappearance in the area. In fact, dozens of cases of fishermen failing to return home at the end of the day were recorded in eastern Norway in recent years. The locals attributed the many disappearances to the harsh winter conditions; fierce snowstorms did not leave any hope for finding the bodies. However, the horrible fate of Arnolf Lillehammer’s father, Videkon, made it clear this was a much more sinister affair than previously thought.
The bizarre death was extensively covered by local media and police officials devoted great efforts to solving the mystery, but answers were not forthcoming. However, the Lillehammer family finally received some unexpected help: One clear summer day, a man by the name of Bjorn B. (the full name is being withheld) appeared at the family’s door and presented himself as a Swedish army defector.

The salmon war

Bjorn told the stunned relatives that in the framework of his role as an intelligence officer, he was exposed to the activity of a top secret unit in the Swedish army. The discovery prompted severe pangs of conscience. The moment he read about the Lillehammer family’s tragedy, he knew he would not be able to live with himself if he doesn’t confess to them.
In the 1950s, Bjorn revealed, Sweden faced a sharp decline in pickled salmon exports, mostly because of the growing competition against Norwegian salmon. Secret experiments and taste tests performed by Swedish scientists finally identified the secret ingredient that would give Swedish salmon the edge: One gram of fungus taken from human feet for every 100 grams of gravad lax.
Residents of east Norway villages, known for not changing socks for long months, were therefore an obvious target. And so, Sweden established the Strumpor Stinkande elite unit, responsible for fresh supply of stinky human feet for the Swedish salmon industry.
Senior Swedish military officials are of course rejecting out of hand reports on the existence of the above unit, yet Bjorn B.’s testimonial was further reinforced last week in the Norwegian village of Durknhart. A boy walking by the river found a piece of metal resembling a pin of a military unit sporting an unequivocal symbol – a sock flanked by two wings.
Now all that is left is to see whether the International Court of Justice at The Hague will take up the challenge and probe what appears to be a brutal crime committed by Sweden against the Norwegian people.

Swedish Foreign Ministry’s response

We are stunned by this baseless anti-Swedish report and expect the Israeli government to harshly condemn it. The absence of any condemnation is reminiscent of the Ben Gurion government’s feeble response to Swedish Count Folke Bernadotte’s assassination in Jerusalem in 1948.
Note: The writer of this piece is a phony investigative reporter; the above investigative report is worthless, just like the Swedish report published last week.
*** *** *** *** *** *** ***

För övrigt vill jag rekommendera fantastiska Fred i Mellanösterns artikel Så borde skandalen med Aftonbladet ha hanterats.

Like

Unlike

Jag förstår att ni har väntat på en kommentar från mig angående det senaste Israeldramat. Ja, pressen har varit minst lika stor på mig som på Carl Bildt – ni kräver att få veta!
Jag har påbörjat flera inlägg men raderat dem allihop, förutom ett som jag började skriva på igår.

Jag har spenderat en stor del av dagen med att läsa kommentarer till artiklar i israeliska tidningar och ja, de är stundtals lika skrämmande som de som finns i Aftonbladet Antisemitbladet och Expressen, men en kommentar fastnade jag lite för.
“Svenskarna snackar om pressfrihet och yttrandefrihet [och bla bla bla] men ändå var det ingen tidning som vågade publicera de där Muhammedteckningarna som dansk press publicerade.”

Därefter for jag till Italienaren med stora delar av det resterande inlägget färdigskrivet i huvudet och så då idag, till min stora glädje, läser jag en text på Newsmill med samma poänger. Läs och begrunda.

Läs även: Ingen skillnad mellan Aftonbladets och Nazitysklands hetspropaganda, Israels reaktioner beror på såren från Förintelsen, Linderborg piskar upp naziststämningar, Boströms och Gahrtons fantasier avslöjar deras egen agenda, Försök inte, Aftonbladet.

Som vanligt när jag skriver om Israel så är kommentarsfunktionen avstängd.
Hatiska galenpannor får klottra någon annanstans.

Läs även andra bloggares åsikter om israel

Like

Unlike

Hej.
Nu åker jag hem efter en mycket trevlig kväll med Ofir. Jag vet inte varför, men jag och israeler (judar?) är en mycket lyckad kombination. Vi kan växla mellan humor och allvar, på ett unikt vis tror jag. Högt och lågt.
Puss och godnatt.

Like

Unlike

Spontan protest i Tel Aviv i natt. Halva staden gick man ur huse.
Jag gråter så klart. Jag är extra känslig eftersom det är söndag.
Se videon nedan.

Älska Tel Aviv!

(Ramsan som startar vid 02:05 visar återigen att hebreiskan är det vackraste språket i hela vida världen.)

Like

Unlike

Det är söndag och söndag står för eftertanke.

Idag tänker jag på att hur jag än äter nyttigt, bär cykelhjälm när jag cyklar bland Stockholms galna fotgängare (speciellt de som utan att blinka slänger ut barnvagnen mitt i cykelbanan), bär säkerhetsbälte de tre gånger per år som jag sitter i en bil, använder flytväst då jag en gång vart tionde år befinner mig ute till havs, använder kondom när jag får komma till en gång vart femte år, så kan det ändå komma en galning och ta livet av mig. Bara så där.
Ännu en anledning till att leva här och nu, och inte oroa sig så förbannat över en framtid som kanske ändå inte kommer.

Så. Idag tänker vi på detta.
Jag arbetar några timmar till och därefter packar jag ihop och går på semester. Igen. Och jag tänker njuta av varenda stund eftersom det kan vara mitt livs sista semester.

(Detta inlägg har så klart sitt ursprung i det som hände i favoritstaden Tel Aviv igår kväll. Exakt samtidigt som jag hängde på favoritkrogen i den andra favoritstaden Stockholm. Tack och lov hann jag – innan någon kommenterade det – radera det blödiga inlägg jag skrev i natt. Ja, jag satt i telefon med mitt ex och kände mig allmänt dramatisk och sorgsen.
Det som hände var alltså att en maskerad galning klev fram till en lokal där homosexuella tonåringar träffas för att tala om livet och lyckan och avsaknaden av den och öppnade eld. Två avled och många skadades och än en gång påminns vi om att vi fortfarande är hatade och föraktade i denna galna värld. Extra absurd känsla med tanke på gårdagens prideparad i Stockholm.)

Like

Unlike

Det var ju spännande.
Ljuvligt att se Sverige, Finland och Israel i final. Och Island så klart. Men det visste vi ju redan.
Nu: jobb och dagens tidningar. Och kaffe. En massa kaffe.

Like

Unlike

Ja, jag rörde vid klagomuren och jag bad om någonting.
När vi var i Yafo, förresten, så fanns där en sån där löjlig bro där man kan vidröra sitt stjärntecken och önska något.
Jag frågade Y: “Nå, har du önskat något?”
“Nej”, svarade han, “jag tror inte på sånt.”
“Det kanske du borde”, svarade jag. “Det jag önskade förra gången jag var här är nu rena rama sanningen.”

1 person likes this post.

Unlike

Vi besökte förintelsemuseet Yad Vashem. Oerhört känslosamt och svårt att ta till sig. Var där i flera timmar och hann ändå inte se allt. Även romernas + homofilernas situation togs upp. Helt galet.

Like

Unlike

Jag är hemma nu och jag mår sådär. Sebbe blev jätteglad och nu sover han sött. Saknar dock Y så mycket att min kropp inte riktigt fungerar. Kan inte tänka rationellt. Här kommer i alla fall några foton och en videosnutt.

Y:s fina bil. Med flaggor och allt när han hämtade mig. :)

Enorma festligheter då Tel Aviv firar 100.

Ett par och en klagomur.

Marknad.

Assnyggt foto.

Helgdag och helt tomt.

Min förbannat snygga pojkvän.

När vi åt världens godaste falafel.

När vi gick på bio (The Reading – mycket bra).

Imorgon ska jag berätta om min tatuering.

Video från Jerusalem.

Om en låt ska sammanfatta denna resa så är det denna. Ritas Hayinu Gdolim (vi var stora/bra). Så fruktansvärt fin. Fruktansvärt. Så underbart med artister som kan förmedla en känsla. Även om man inte förstår ett ord… så förstår man allt.

2 people like this post.

Unlike

Och jag vill inte åka. Frustrerad. Glad men ledsen. Lycklig men sorgsen.
Drama i tullen: Vad har du gjort i Israel?
Jag har hälsat på min pojkvän.
Är han här nu?
Nej, han var tvungen att åka tillbaks till jobbet.
Ok. Ta med honom till gaten nästa gång så går det snabbare.
Okej.

Like

Unlike