Ni kanske undrar hur Sebbe mår efter sjukdomsdramat? Jo tack, han mår mycket bättre. Ja, han är nästan helt återställd. Den där sörjan jag sprutar in i hans mat, Metacam, stinker verkligen (men gör susen). Ett par dagar kvar av kuren och sen så..!
Här bjuder jag på några bilder från helgens schlagerturné.
Finalvecka! Samtliga inlägg bär mellorubrik!
Efter att ha ugglat i hundparken halva morgonen promenerade vi hemåt. Sebbe ville gena på ett ställe vi brukar gena på. ”Nej”, sa jag. ”Det går inte.” Envisa hunden lade sig helt sonika ner. Som ett barn skrek han ”jag vill gena!”
Till slut förstod även han att snöberget stod i vägen.
När vi kom hem igår tömde Sebbe matskålen och sedan gick han och lade sig. Vid ett tillfälle var han uppe och drack vatten och lite senare tvingade jag honom ut på kvällstoalett. Sedan sov han tills han väckte mig vid 05 i morse då vi gick ut en sväng. Han gjorde vad han skulle och när vi kom hem noterade jag att han blödde där bak. Han somnade dock om och när solen gått upp ordentligt gick jag till apoteket (bonusinfo: apotekaren Joseph hade mycket vackra händer) och jag kunde inte låta bli att le en smula när jag såg att det på receptet stod: ”djurets identitet: Sebbe”. Så rart. Han har en identitet. Han är Sebbe med hela svenska folket norra Europa.
Jag kom hem och till min stora glädje var Sebbe hungrig så jag tryckte in två fjärdedels piller antibiotika (Vetrimoxin) i varsin köttbullshalva och han svalde dem glupskt. Två gånger om dagen ska han äta ett halvt piller (jag är mycket noggrann i detta inlägg så att jag så här på ålderns höst inte ska glömma något).
Därefter gick vi ut i det fantastiska vintervädret och – återigen – till min enorma glädje skuttade han runt som vanligt i snön. Väl hemma var det dags för Metacam (”lindring av inflammation och smärta”), vilket sprutas in i maten – jag känner mig väldigt sjuksysteraktig just nu. Även detta gick utan problem och doseringen är för övrigt efter vikt (7,5 kg i detta fall).
Nu tvättar jag lite. Sebbe har blodat ner en del här hemma, men vad gör väl det? Huvudsaken är att han blir frisk och fräck igen. Min egen käftsmärta har jag för övrigt helt förträngt, men den finns där i bakgrunden. Ska nog ta och ringa tandläkaren i morgon och se om hon hinner ta en titt för att se att allt är som det ska (hade ju en redig inflammation under den där helvetestanden som nu ligger i nån soptunna nånstans).
Sebbe igår kväll. En sjuk liten hund. :-(
”Djurets identitet: Sebbe.”
Josephs vackra händer.
Förmiddagspromenad på hundängen. Glad och skuttig som vanligt. :-)
Läs även andra bloggares åsikter om hundar, veterinär, analsäcksinflammation, metacam, vetrimoxin
Sebbe har just fått hoppa ner från britsen.
Fy så fruktansvärt det var. Horribelt! Sebbe säger att det är ok att jag berättar.
Det började i lördags. Sebbe var lite trött och grinig och när vi var ute gled han titt som tätt runt på sitt lilla arsle så där som han gör ibland när det kliar. På kvällen hade vi som sagt fest och Sebbe brukar vara eld och lågor när vi har gäster men nu låg han mestadels och sov under vardagsrumsbordet. Den natten sov han hos Hundvakten eftersom jag skulle jobba dagen därpå och när jag hämtade Sebbe i söndags och vi promenerade hemåt var han inte så där glad och rapp som han brukar. I måndags kväll när jag duschade Sebbe så blev han väldigt olycklig när jag duschade honom i stussen. Då såg jag att det inte riktigt såg ut som det skulle. I morse (tisdag) när vi var ute på långpromenad satte han sig ner och kliade sig där bak väldigt flitigt så när vi kom hem så ringde jag veterinären och tack och pris fick vi en tid samma dag.
Vi kom dit och jag förklarade att Sebbe blir mycket olycklig när man närmar sig hans bakre regioner och han fick därmed en lugnande spruta. Bara det var traumatiskt och han skrek och jag fick ont i hjärtat.
Vi slog oss ner i väntrummet och väntade på att han skulle bli groggy och tio minuter senare var det dags. Upp på bordet med arslet i vädret. På med en sån där nosklämma så att han inte skulle kunna bita någon och därefter fick jag ta ett stadigt tag om Sebbe medan läkaren tog sig en titt. Ja, det var en inflammerad analsäck han led av, precis som jag misstänkte, och veterinären klämde på den och tömde den och Sebbe skrek. Hjärtskärande var det. Mina ögon tårades och jag var alldeles röd i ansiktet. ”Husse är visst lika skakad som Sebbe”, sa veterinären. ”Ja”, sa jag med darrig röst, ”det gör så ont i mig när jag hör honom skrika så”.
När jobbet var gjort fick Sebbe ytterligare tre sprutor och därefter fick han äntligen hoppa ner på golvet. Jag fick recept på piller och vätskor som jag ska försöka få i min älskade hund under de kommande tio dagarna. Jag fick även en räkning på 820 kr.
När vi gick mot tunnelbanan för att åka hem så började jag gråta (på riktigt). Det är så FASANSFULLT PLÅGSAMT när din älskade hund ser dig rakt i ögonen, med panik och rädsla, och du ser att han undrar varför du låter detta hemska hända honom. Usch och fy. Jag blir tårögd nu igen. Jag är en mycket känslig man och jag älskar Sebbe så hårt, så hårt.
Läs även andra bloggares åsikter om hundar, veterinärbesök
Ja, bloggens nuvarande slogan är då rena rama sanningen.
När min käft nu äntligen börjar läka och må bra (hoppas jag, eller så är det bara alla piller jag stoppar i mig som får mig att tro det) så är det Sebbe som inte mår bra. Ringde veterinären som sa att det verkar vara något som är vanligt hos hundar, och inte så farligt (Sebbe vill nog inte att jag berättar, han har integritet). Låt oss hoppas att hon har rätt.
Vi ska dit om några timmar. Återkommer.
Freaky, freaky Friday.
Läs även andra bloggares åsikter om golden shower, doggystyle, urin, konst, hundar
Vi besökte naturligtvis den berömda Operan och glodde på fjorden. Jag har dock fortfarande inte riktigt fattat vad en ”fjord” egentligen är. Lite vatten och lite land runtom. Eller nåt. Big deal.
En hel del tunnelbaneåkande blev det och deras logga ser ut som vår, fast i lite smalare typsnitt (de är ju så hurtiga och smärta).
Här är favoritposen tillbaka. Rakt upp och ned. Ordning och reda.
Det här är väl fint!?
Jag bestämde mig för att bränna av ett smil. Det kommer inte hända igen på ett tag.
Ja, det finns en mysig tunnelbana och ett roligt stämpelsystem.
Vännerna verkar inte lika roade…
I rikemanslandet Norge finns det faktiskt hemlösa! *Chock!*
Mysig butik. Mysigt namn. Vågade inte gå in.
Random city shot samt Oslo Kino.
”Du är hundmänniska, va?”
Tænk att man måste åka tilll Oslo før att få sova ut ordentligt. Tænk dig ett helt svart rum, mycket svalt och inte minst: inga hoppande, skrikande grannungar. Inte heller skramlande tidningsutdelare eller damer (?) på sylvassa, skyhøga klackar som trampar upp och ner i trappuppgången dygnet runt. Ja, jag sov som en stock och det var underbart!
I går kvæll, efter lite Uno och finsk sprit (hær finns en finlandssvensk) tog vi oss en titt på køttmarknaden. Inte mycket fanns att se, ær jag rædd, men lågan ær ænnu inte slæckt. Dagen ær ænnu ett oskrivet parfymerat blad, men jag tror att den kommer att bli bra.
Nu har værdparets hund kommit hem och det ær bra eftersom jag saknar Sebbe!
Jag läser om alla djur som far illa och jag väser: ”jag orkar inte mer!” Jag ser på gårdagens bilder på Sebbe (skönheten fotograferas varje dag) och ögonen tåras en smula.
Ja, igår var det alternativ julafton i hemmet (vi är ju berömda för att göra lite som vi vill) och Sebbe fick inte bara en massa nya leksaker och karameller – han fick en ny finblus också. Eller jacka. Eller mantel som det egentligen heter. Ja, jag har varit lite orolig då han inte gillat att ha saker på sig, men nu när våren snart är här och regnet kommer ösa över oss alla så krävs någon typ av regnskydd. Sebbe hatar, som bekant, regn och rusk. ”Du måste ändå ut och slå en stråle”, brukar jag säga. Oftast förgäves. Under stora protester tar vi oss ut och där, under ett stort träd, slår han en stråle och sedan vill han tillbaks in i stugvärmen.
Ny spännande karamell som även fungerar som tandborste.
Finblusen måste sys in en smula. Tack och lov är Hundvakten en flitig och duktig sömmerska (bland mycket annat).
Roligt rep med korvar på. Dragkamp.
Utmattad efter lek.
Som ni vet så är Sebbe en Papillon på pappret men jag (eller snarare människor vi mötte, jag hade ju faktiskt aldrig tidigare träffat en Papillon) insåg snart att han hade någonting annat i sig.
För det första så har han hängande öron och då är han ju en Phalene snarare än en Papillon men han är både lite större (de ”ska” väga 4,5 kg – Sebbe väger 7 kg) och har längre nos än en renrasig (hatar ordet RAS lika mycket när det gäller djur som när det handlar om människor – otroligt vulgärt) Phalene.
En gång var det nån som sa att Sebbe förmodligen har lite Jack Russell i sig och häromdagen kom jag över bilder på hundar som kallas Papijack – de är alltså blandningar av Papillon och Jack Russell och när jag tittar på bilderna så.. ja, kanske. Kanske är Sebbe en Papijack.
Nu spelar det ju ingen roll vad han ”är”. Jag är bara nyfiken.
Papillon
Phalene
Jack Russell
Papijack
Papijack
Papijack
Sebbe som valp
Sebbe som valp
Sebbe som vuxen grabb
Vi är i Gallerian och jag har lyckats handla upp mitt presentkort. Endast 5 kr kvar!
Vi älskar Stockholm då man kan springa på Gudrun Schyman i Gamla stan och bakom kassor jobbar transsexuella utan att väcka uppmärksamhet/ses som freaks och på gatorna kan även bögar promenera hand i hand.
Love it.
Nu mötte Sebbe en chihuahua i flott blus. De hälsade och nosade men snart blev chihuahuan sur.
Love life.
Hello. Så här vackert och vintrigt är det här hemma.
Strax ska Sebbe och jag + vän ner till byn för att shoppa loss en smula. Jag har ett presentkort på ett av de stora varuhusen och jag tänkte bränna det. På vad vet jag inte – det som är roligt med presentkort är att man kan, och bör, använda dem till något ganska oväntat och kanske till och med en smula onödigt!
Angående gårdagskvällen så kan jag avslöja att vad väninnan ville få ”vägledning” om var – inte män som jag trodde – utan hundar. Ja! Hon ska skaffa hund! Underbara nyheter.
Det var en bra kväll. Vi hade ej träffats på några år och middagen var utsökt, drinkarna härligt sura och det röda vinet var väldigt mustigt och gott. Premiärtittade även på Let’s Dance på horiga TV4. Har aldrig sett det tidigare men nu var jag ju tvungen då den ljuvliga Gudrun var med.
Hahaha. Det var härligt att se henne svänga loss på dansgolvet. Utan glasögon – bara en sån sak.
Naturligtvis juckades det en hel del så ja, jag kommer nog att följa programmet den här säsongen. Claudia Galli var för övrigt snyggare än nånsin. Mums. Och som jag skrev på Facebook häromdagen: visst vet vi redan nu att Agneta Sjödin kommer att ”finna kärleken” i programmet och gifta sig till hösten för att sedan skilja sig nästa år och skriva en bok om det, efter att ha vandrat i bergen, året därpå?
Sebbe har av någon anledning aldrig varit ett stort fan av hundgårdar. Visst, häromdan var han ovanligt glad över vårt besök i en av stans södra parker, men oftast står han bara still och undrar vad han ”borde göra nu”.
Idag besökte vi en av parkerna på Östermalm och se där – nu blev det fart på grabben. Han ilade runt som en påtänd transa i prideparaden och jag sprang (fortfarande som en ko) åt andra hållet och Sebbe jagade mig och jag jagade honom och alla var glada och fick riktigt rosiga kinder i det vintriga ryssvädret (-18° nu, -19° i morse).
Jag antar att Sebbe helt enkelt trivs bäst på Östermalm. Han är ju trots allt lite divig och fin i kanten. Han äter inte vad som helst. Han dricker ur sitt glas i vardagsrummet. Han sover på vackra, fluffiga kuddar. Ja, han är en livsnjutare. Själv blir jag ju mer och mer som en arg och bitter östermalmstant iklädd fuskpäls och vackra men obekväma stövletter.
Hälsningar från hundgården. Sebbe njuter av att ila runt okopplad och nosa efter de håriga, heta hyndor som varit här under dagen. Livet är gott, hälsar han.
Sätt er ner så ska ni få höra.
Igår kväll när Sebbe och jag var på väg hem efter en lång runda i snö-Stockholm så mötte vi en grannkvinna.
”Hörrö, jag tänkte låta min hund få valpar nästan år”, sa hon, ”och eftersom hennes nos är så tilltryckt och liten så rådde veterinären mig att låta henne para sig med en hund med mycket lång nos – och då kom jag att tänka på Sebbe. Han har ju så lång och vacker nos; tänk vilka söta ungar de skulle få!”
Under tiden vi pratade nosade Sebbe ivrigt efter tiken och nog verkade han sugen på henne alltid.
”Låt oss höras om saken framåt vårkanten”, avslutade jag och så promenerade vi hem.
Tänk! Små Sebbe-bebisar!
Sebbe vill bli matad.
Köttbullarna ska ätas med silvergaffel.
Det är han värd.
Som bonus kan jag avslöja att Sebbe har ett vattenGLAS stående i vardagsrummet. Ofta med lite is i, så att det ska hålla sig fräscht och svalt. Det är han också värd. Han ger mig så mycket kärlek, gos och glädje.
Sebbe är lite sjuk! Jag vill VAH:a (alltså vabba, för trögfattade).
Det började igår; han bara sov och sov. Vi tog en långis och därefter sov han vidare. När jag, efter ett par sevärda dokumentärer på SVT Play (om konflikter i världen – Nordirland och Afghanistan), gick till sängs hörde jag att det pågick en konflikt även i Sebbes mage. Vi somnade i alla fall men jag vaknade mitt i natten av att han kräktes över vardagsrumsmattan. Torkade upp och tröstade honom sedan. Som en fin far låg jag och klappade honom varsamt på magen tills hans somnade. Åh, älskade Sebbe!
I morse verkade han må bättre, så jag hoppas på det bästa.
Igår fick vi besök igen; min vän Tysken kom över med hundarna och sin nye tolvårige ”son”. Kanske kan jag få intervjua honom om detta nån gång. Det var hur som helst spännande att hjälpa en tolvårig nyinvandrad tysk gosse med läxorna.
Fick som vanligt inga bra bilder på det fantastiskt livliga, hemtrevliga scenario som utspelade sig, men jag gjorde mitt bästa.
Nu sitter jag på jobbet och hinkar kaffe och fick just en läkartid. Jag tror att man som man behöver säga ett visst magiskt ord för att sjuksköterskan i luren ska säga ”då är det bäst att vi tar en titt på dig!” i ett tonläge som låter ungefär som ”nu, idag, omedelbart!”
Kvinnor har helt säkert ett helt annat magiskt ord.
Nåväl. Jag ska iväg på undersökning om ett par timmar.
20 minuter från mitt hem finns en djurkyrkogård. Sebbe och jag är där nu. Det är helt svart bortsett från ett tiotal tända ljus.
Sitter och myspyser med Sebbe och märker att han luktar parfym. Ja, örat har en tydlig, söt damparfymsdoft.
Är det något han inte berättat för mig?
Hmmm.
Nu ska jag äta och sedan ska jag jobba vidare. Bråda dagar.
R – nu behöver du inte vänta längre.
Här får du se lite bus från gårdagens hundbesök.
Det blir så otroligt dålig kvalitet på youtube. Vet ej varför. Se här istället:
Så, vi hade besök av tyskarna igår och det var trevligt för alla inblandade.
Som vanligt hittade de två taxarna avlagda tuggben och annat – sånt som Sebbe tackar nej till och låter ligga här och där – och snart var alla upptagna med att knapra. Förutom Sebbe då. Han lekte med sin knut + knullade kudde.
Tysken och jag har många fräsiga samtal. Väldigt icke-politiskt-korrekta och det är mycket uppfriskande. ”Jag kommer aldrig kunna bli chef om någon hörde vad jag nyss sa”, flämtade han.
Jag skrattade. Vi drack te. Vi åt mina chokladmuffins. Vi åt hans medtagna wienerbröd.
Alla var glada. Alla var lyckliga.
1. Drama!
2. Vem är hon och varför ser hon så deprimerad ut?
3. Trädkramare.
4. Min magnifika quornfärs. Den är LJUVLIG! Bladspenat och färsk parmesan och lök och vitlök gör denna vardagsmat riktigt festlig.
5. Avslutade veckan med att svänga ihop två plåtar chokladmuffins.
Säg hej till mig och Sotis. Säg hej till den hiskeliga sjuttiotalstapeten – kanske den fulaste jag någonsin sett. Jag minns hur den där röd/vita mattan doftade. Jag minns hur den kändes under mina fingrar.
Jag noterar att mor har bakat en kaka. Den står där och svalnar. Undrar om det är en sockerkaka eller en tigerkaka. Tror och hoppas på den sistnämnda. Kaffet är bryggt och det finns inte så mycket kvar i pannan. Antar att far sitter vid köksbordet med en sockerbit i munnen och sippar på en ljuvlig kopp java. Han brukade göra så på den tiden. Sotis är glad. Han får någonting smarrigt att äta. Är det jag som serverar honom? Är det en kakbit eller ett kex* jag knaprar på?
Och vad är det som sticker fram ur lådan?
Jag har ungefär samma frisyr idag. Lite roligt. Jag är tacksam över att mina föräldrar inte tvingade mig att klä mig i blå eller gröna kläder. Kudos!
*När detta foto knäpptes sa jag fortfarande kex på västgötska, dvs scheks. Galet!
När man säger saker som att det inte finns några homosexuella i Iran och att förintelsen aldrig ägt rum så får man faktiskt tåla lite skit.
Sebbe är världens sötaste när han sover med huvudet på kudden. Ja, han har en egen kudde (med antikt Madonnaörngott) men om han föredrar min kudde så är jag dålig på att säga ifrån.
Jag klarar mig utan – huvudsaken är att hunden har det gott. Idag jobbar vi båda två, medan hantverkarna pular i hemmet. Det är alltid obehagligt att ha främmande karlar rännande i bostaden. Klart att de snokar. Självklart kollar de i badrumsskåpet.
Det är då man ska lägga fram jättedildon (om man har en sådan), väl synlig. Den avskräcker nog (eller bjuder in till lek).
Underbara Sebbe!
När jag nyss klev ut ur duschen låg han i sin bärväska och väntade på mig. Så söt. Nosen utanför, svansen likaså.
Jag rekommenderar alla ensamstående att skaffa hund.
Jag, som har ett enormt behov av fysisk kontakt, är inte på långa vägar lika desperat efter närkontakt längre.
Det vände med Sebbe.
One night standen lyser med sin frånvaro (missförstå mig nu inte, tack). Ja, jag kan ju inflika att jag aldrig någonsin haft ett ONS pga sexet, utan enbart pga närhetstörsten.
Skaffa hund. Det hjälper. Hundar är bäst. Glada, roliga och trogna.
Like
Senaste kommentarer