Vi är i Gallerian och jag har lyckats handla upp mitt presentkort. Endast 5 kr kvar!
Vi älskar Stockholm då man kan springa på Gudrun Schyman i Gamla stan och bakom kassor jobbar transsexuella utan att väcka uppmärksamhet/ses som freaks och på gatorna kan även bögar promenera hand i hand.
Love it.
Nu mötte Sebbe en chihuahua i flott blus. De hälsade och nosade men snart blev chihuahuan sur.
Love life.
Hur het kan en man vara?
Outa eller inte outa – det är frågan.
Frågan är bullshit. Pressen skvallrar om allt men när det kommer till sexuell läggning så blir det plötsligt knäpptyst; det är ju så skamligt och konstigt och hemskt. Och man kan ju bli stämd! (Bara en sån sak.)
Hunken som ska representera Israel i ESC i år – Harel Skaat – är gay. Det vet ”alla”. ”Alla” vet också att han har en hunkig pojkvän vid namn Tzabar Gadish (bara namnet får mig att närma mig klimax – Tzabar Gadish! Åh, Gadish that ass!) – en så kallad Big Brother-deltagare.
Hur het pojkvän får man lov att ha om man redan har allt?
Harel har för övrigt öppnat en engelsk hemsida – en riktig hemsida och inte bara ett snabbt mischmasch. Ja, här går det undan; ESC är allvarliga grejer och vi hoppas alla att vår svenska representant är väl förberedd. Inga tjugokronorsvideor som släpps en vecka innan ESC. Inga värdelösa siter som utländska beundrare ej kan ta del av. Och helst ingen Christer Björkmans man i kören/danstruppen. Ordning! Det är nya tider nu och Sverige vann inte ESC en enda gång på 00-talet.
Läs även andra bloggares åsikter om harel skaat, homo, homosexuella artister, eurovision song contest, israel
Du är riktig bög och kan man säga det till arbetskompisar om de frågar om mina syskon?
/Min så kallade bror
Svar: Hmm. Ja. Om det nu är intressant. Om mina arbetskamrater frågar mig om du älskar att slicka fitta – är det okej att jag svarar ”ja” då?
Är det överhuvudtaget intressant att tala om andra människors eventuella sexuella intressen?
Nej, det är det inte.
…I vår ljuvliga värld – till bredden fylld av fina människor.
Ur dagens Metro.
Vad ska ni göra idag? Jag ska åka till Uganda för att rekrytera.
I USA får homosar inte gifta sig (förutom i nån enstaka stat, om jag förstått det hela rätt). Heterofilerna, som inte har något med de ickeheterofilas eventuella äktenskap att göra, går och röstar om detta. Alldeles för galet för att jag ska orka tänka mer på det just nu.
Däremot tycker amerikanerna att det är gott och härligt att gifta sig hos Dr Phil på TV. Fatta vilken mardröm. Kvinnan, som ville stå brud, kved och gnällde då karln inte ville gifta sig. Vips satt han pressad och stressad i tv-programmet, framför en präst (och Dr Phil och dennes horribla hustru) och… gifte sig.
Därefter kommer damen som varit gift sex gånger in på scenen. Hon fick en fin, religiös uppfostran och ”tror inte på utomäktenskapliga sexuella relationer”. Alltså gifter hon sig varje gång det kliar lite i fittan.
Det är jättesunt, tycker de over there.
Två tjusiga män eller damer, däremot, som varit ihop i 20 år och inget hellre vill än att få relationen på papper – med allt vad det innebär – får dock inte, ty ovanstående idioter får som sagt gå och rösta om detta.
Och de säger nej. De är ju så miserabla och olyckliga och bittra att de gör allt för att hindra andra människors lycka.
Jag kräks.
Män kan bli kära i män, kvinnor kan bli kära i kvinnor; vi ska alla ha samma lagar och regler. Inget konstigt med det.
Så nu får homosexuella gifta sig i kyrkan.
Jag läser kommentarerna till tidningarnas artiklar och jag undrar vad det är för samhälle vi lever i.
Varför är alla så förbannat bittra?
Glöm nu inte de stackars homofoberna.
De har det inte lätt nuförtiden – de har till och med svårt att få jobb.
Detta kan vara det mest korkade jag någonsin läst. Åtminstone topp 3.
Vi ses på onsdag.
Det är mig en fröjd att få se dig igen.
Jag älskar mina invandrarbögar. De tar glatt vårt språk till sig och de drar sig inte för att använda en smula ålderdomliga, trivsamma uttryck.
Heterograbbpolaren är en bluff. Kanske.
Igår dök han upp på kontoret först runt lunchtid och när han klev in på mitt rum för att hämta någonting fräste jag: ”Jaha, varför kommer du så sent för!?” (jag är en pussy privat men på jobbet är jag något av en master).
Han pep: ”Jag var hos Fredrik i natt”.
WTF?
Vad ska detta betyda?
Vad då ”hos Fredrik i natt”?
Är det hans älskare? Pojkvän?
Jag fick inte fram ett ljud.
”Är det okej då?”, frågade han.
”Ja”, svarade jag. Sedan gick han.
Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Var är alla rediga heteromän? Existerar de inte i denna stad?
Nit på nit på nit. Snart ger jag upp och accepterar att alla mina vänner är mer eller mindre überbögiga.
Å andra sidan: I love my gays.
Efter att ha forskat i ämnet under flera års tid publicerar jag slutligen min rapport.
Den jämför svenska män med israeliska.
Ja, jag drar alla över en kam.
Nej, det finns inga undantag (förutom mina vänner och föredettingar).
Jag vill poängtera att exemplen nedan är rena rama citat.
Ja, tänk att den fantastiske ynglingen som figurerar ovan faktiskt sa något så vackert att det fick bli en extra liten bloggslogan av det hela. Det ljuvligaste jag hört på mycket, mycket länge.
Ni undrar säkert hur det går med heterograbbpolaren.
Jodå, det går sakta men säkert framåt.
Tror dock att dagens händelse tog oss några steg tillbaka.
Jag trippade in i köket och där stod han. ”It’s time to get fruity!”, kvittrade jag.
Han tog det säkra före det osäkra och lämnade ögonaböj köket.
Han hann inte ens se att det var den nyanlända fruktkorgen jag var ute efter.
INTERVJU! ”Elias”, 33, tar bladet från munnen och berättar om hur det känns när livet tar en helt oväntad vändning.
Elias, som han vill bli kallad, (jag föreslog Ove) är en ung, smart och stilig man i sina kanske allra bästa år. Han lever i en huvudstad i ett nordiskt land han inte föddes i och förutom ett sprudlande privatliv är Elias en hårt arbetande man. Vi kan kort konstatera att vad han än tar sig för är succén ett faktum.
Eftersom Kim Milrell.se fortfarande inte går på plus hade vi inte råd att flyga in honom (vi är ju dessutom miljömedvetna), så frågorna tog vi via mail.
När du levde ditt stadgade heteroliv, kände du att du var HELT tillfreds eller saknade du något annat?
Jag var mycket tillfreds med det mesta utom sexlivet, som ofta var frånvarande i långa perioder. Jag fantiserade om både andra män och kvinnor, men aldrig om att leva tillsammans med en annan.
När du kallblodigt blev lämnad av kvinnan, vandrade tankarna iväg till andra män då? Tänkte du ”nu ska jag passa på att få lite stake”?
Tankarna hade vandrat iväg tidigare också, men nu var jag öppen för att prova igen. Jag var trots allt inte färsk i fruktdisken. Jag hade haft sexuella relationer (fritt översatt efter Bill Clinton) med män tidigare, innan jag stadgade mig med min senaste kvinna. Detta visste hon för övrigt om.
Hur, oh hur, kom du över ditt ex?
Hm. Hon finns alltid kvar i mitt hjärta, men jag kom över henne genom att (utan preferensordning):
- periodvis gräva ner mig, känna på hur det var att bli lämnad och gråta i nån timme för att sedan ta mig samman
- chatta med mina vänner på nätet (skrev av mig lite frustration)
- aktivera mig och fixa många stora och små saker (kom naturligt, eftersom jag var tvungen att flytta)
- gå långa promenader (gick i timmar) och träna
- jobba och fokusera på andras behov
- prata med mina vänner och mitt ex (ja, vi har ett gott förhållande fortfarande)
- se möjligheterna för att helt få styra mitt eget liv och kanske hitta en ny att dela livet med.
Hur upplevde du den spirande, hysteriska känslan av förälskelse när du först lärde känna din nuvarande sambo?
Bara att du frågar gör mig lycklig. Förälskelsen kom smygande via chat på nätet och blev alltomslutande. Jag vaknade och tänkte på honom först, i stället för mitt ex. Då visste jag att jag hade kommit vidare. Jag var uppe många nätter och pratade med honom på msn (han bodde trots allt ca 45 mil österut) och kärleken bara växte. Jag kände ett inre lugn, samtidigt som det sprudlade (oj, så lustigt det låter). Jag gick omkring och sjöng på mina promenader och jobbade hårt för att inte överösa honom med sms. När vi slutligen träffades var det ingen väg tillbaka. [Kim Milrell.se vet exakt vad du snackar om.]
Vilken är den största skillnaden mellan att leva med en man kontra en kvinna?
Jag kan ärligt sagt inte svara på detta. De jag har delat livet med (det är trots allt bara två kvinnor och en man) har varit så olika att det skiljer mera mellan individ än kön (om man inte räknar med det uppenbart fysiska). Min nye sambo är mycket mera lik mitt ex i personlighet och i sitt sätt att leva livet, än mitt exex var lik mitt ex. (Kan nog inte skrivas matematiskt.)
Om du måste stämpla dig själv, blir det då en BI-stämpel?
Helt klart.
Hur har dina vänner, som ej vetat om dina homofila tendenser, reagerat på din nya relation?
Alla har hittills tagit det med fattning och de flesta har önskat mig lycka till. Man har trots allt valt sina vänner själv. Tycker själv att jag har gjort en del bra val. ;o)
Ska du nu bli en sådan där ”aktivistbög” som i ur och skur står ute och vevar med regnbågsflaggan?
Haha. Nej. Kommer inte på fråga, men jag kommer fortsatt att debattera för bögarnas rättigheter om någon yttrar nåt som kan uppfattas som negativt.
Hur har din familj reagerat? Och dina kollegor? Har du berättat om din nya livsstil?
Min äldsta syster: ”Jaha. Ja, det är inte så mycket som överraskar mig längre. Så länge som du har det bra…”
Min näst äldsta syster: ”Äntligen!” (Hon har alltid menat att jag varit bög.) Hennes man gratulerade till ny pojkvän. När hennes döttrar (3 st i åldern 8-10) fick veta om att jag hade pojkvän undrade de om jag var homosexuell, men rättade sig själva och konstaterade att jag måste vara bisexuell, eftersom jag haft flickvänner också, innan de obekymrat fortsatte med sin lek.
Min äldre bror: ”Oj. Detta måste jag nog smälta lite. Men det är ju trots allt en BI-SAK.” Hans sambo sa att hon kanske anat det nånstans och kramade om mig, innan hon konstaterade att jag trots allt är den samme.
Min mamma: Grät och undrade varför vår familj måste ”drabbas av detta”, men tog sig samman efter ett par minuter och bad om ursäkt för att hon reagerade så starkt. Hon ”ville att vi som haft ett så gott förhållande skulle fortsätta att ha det”. Hon avslutade med att säga att ”han svensken på tv” (läs: Mark Levengood) ju är så ”skryp” (=mysig). Efter det har jag sagt det bara är att prata med mig eller fråga om det är nåt, men hon har sagt att det väl inte ändrar nåt i alla fall.
Resten av familjen vet jag inte om vet nåt. Jag har låtit mina andra syskon avgöra när och hur de vill berätta för sina barn och mamma om hon vill säga nåt till resten av släkten. Anar att så inte blir fallet.
Mina kollegor vet inget. Vad de misstänker är en annan sak.
Finns några bröllopstankar och är det ljudet av små fossingar jag hör?
Haha. Mina tankar om att skaffa barn har inte ändrat sig. Svaret är att jag inte vet. Bröllop kan det bli. Men när, hur och var får tiden visa.
Tack tjusige Elias för att du besvarade våra närgångna frågor. Vi önskar dig all lycka och förhoppningsvis får vi lov att följa upp intervjun om några år eller så.
En vän kom förbi.
- Har du sett bilden på mig, från paraden? frågade han.
- Nej. Var finns den?
- På Qx.
- Är det en tydlig bild?
- Ganska.
Vi tog oss en titt. Jahaja. Här står min vän:
(Det finns ytterligare en vän på denna bild, men jag vill ju inte hänga ut någon…)
Spontan protest i Tel Aviv i natt. Halva staden gick man ur huse.
Jag gråter så klart. Jag är extra känslig eftersom det är söndag.
Se videon nedan.
Älska Tel Aviv!
(Ramsan som startar vid 02:05 visar återigen att hebreiskan är det vackraste språket i hela vida världen.)
Det är söndag och söndag står för eftertanke.
Idag tänker jag på att hur jag än äter nyttigt, bär cykelhjälm när jag cyklar bland Stockholms galna fotgängare (speciellt de som utan att blinka slänger ut barnvagnen mitt i cykelbanan), bär säkerhetsbälte de tre gånger per år som jag sitter i en bil, använder flytväst då jag en gång vart tionde år befinner mig ute till havs, använder kondom när jag får komma till en gång vart femte år, så kan det ändå komma en galning och ta livet av mig. Bara så där.
Ännu en anledning till att leva här och nu, och inte oroa sig så förbannat över en framtid som kanske ändå inte kommer.
Så. Idag tänker vi på detta.
Jag arbetar några timmar till och därefter packar jag ihop och går på semester. Igen. Och jag tänker njuta av varenda stund eftersom det kan vara mitt livs sista semester.
(Detta inlägg har så klart sitt ursprung i det som hände i favoritstaden Tel Aviv igår kväll. Exakt samtidigt som jag hängde på favoritkrogen i den andra favoritstaden Stockholm. Tack och lov hann jag – innan någon kommenterade det – radera det blödiga inlägg jag skrev i natt. Ja, jag satt i telefon med mitt ex och kände mig allmänt dramatisk och sorgsen.
Det som hände var alltså att en maskerad galning klev fram till en lokal där homosexuella tonåringar träffas för att tala om livet och lyckan och avsaknaden av den och öppnade eld. Två avled och många skadades och än en gång påminns vi om att vi fortfarande är hatade och föraktade i denna galna värld. Extra absurd känsla med tanke på gårdagens prideparad i Stockholm.)
Jag har skrivit flera gånger om hur jag irriterar mig på exempelvis taxichaufförer som tar för givet att jag är en heterosexuell man (i och med att jag nu avslöjat att jag vill RUK:a med Ann-Louise Hansson så kanske vi måste börja kalla mig bisexuell? Eller nej. Det låter så tråkigt och lagom-lagom.) då de frågar mig om nattklubben jag besökt var full av “sköna brudar”.
Jag är dock inte bättre själv.
Det finns en dam som jag ofta träffar på diverse festliga tillställningar. Varje gång frågar jag hur det går med karlarna och jag har ALDRIG tänkt på att hon kanske är lesbisk. Häromdagen råkade jag se damen i fråga på det där gaycommunityt och hon kallar sig “queer”. Hon är alltså inte hetero, utan snarare… “öppen för det mesta”.
Härligt, tycker jag.
Jag ska bättra mig. Jag ska försöka att inte ta förgivet att alla brudar jag träffar är sugna på karlar (även om jag har mycket svårt att förstå hur man inte kan vara det).
Nu ska jag, hör och häpna, gå på Pride.
Japp!
Den där saken som min vän levererade till kontoret mitt var en dagbiljett till Pride Park. Jag har varit på Stockholm Pride varje år sedan 1998, och innan dess var jag till och med med på de så kallade Frigörelseveckorna (ni hör ju hur gammal jag är) men i år blir det bara en kväll för min del – schlagerkvällen. Woohoo.
Jag är lite Charlotte Perrelli-aktig. Slänger med håret så där som hon gjorde när hon vann i Jerusalem 1999.
(Eftersom ni är smarta så förstår ni att det är min systers hår. Hon ligger i en soffa bakom mig. Jag har dock photoshoppat bort hennes vackra kropp.)
R E K L A M !
Helsingfors stad (hårt underskattad stad) meddelar:
Popens superdrottning Madonna kommer för att uppträda i Finland för första gången torsdagen den 6 augusti. Den unika konsertplatsen är Busholmen i Helsingfors, där det aldrig tidigare har arrangerats ett sådant megaevenemang. Madonnas konsert i Finland är med sin publik på 85 000 den största rockkonsert som någonsin hållits i Norden. Information om de praktiska arrangemangen kring konserten fås bäst på webbplatsen www.madonnahelsinki.fi (på finska och engelska), som Live Nation just har öppnat.
Nordens största gayklubb DTM (fantastiskt trevligt ställe) meddelar att de har efterfest:
MADONNA !!
Juuri kun ollaan toivuttu mielettömästä keikasta, dtm jatkaa mihin Madde lopetti..
Koko illan pelkkää Maddea.. Maddea ja Maddea.. Ehkä pari muutakin biisiä, mutta tämän diivan nimeen vannotaan koko yö !!
Pukeudu Madonnaksi, parhaat asut palkitaan kosteasti !!
Tervetuloa!
Pääsymaksu: 2.50 €
Kim Milrell.se meddelar att du kan klicka på bilderna nedan för att komma vidare.
Nej, jag har aldrig gillat Göteborg.
Läs även andra bloggares åsikter om madonna, sticky & sweet tour, helsingfors, busholmen, dtm, gayklubbar
Sätt er ner så ska ni få höra.
Jag var ute med Sebbe och vi mötte två töser (ca 8 år) som brukar hälsa på honom.
Plötsligt sa den ena: “Under oss bor två bögar”.
“Jaha”, svarade jag. “Är det konstigt?”
“Mmm”, mumlade hon.
“Men det är jag också”, sa jag rappt.
“VA?”, flämtade den ena.
“Nä-ä!”, skrek den andra.
“Jo”, svarade jag.
Sedan gick vi hem.
Och jag tänkte på hur gott det kommer att vara att möta flickorna med deras föräldrar, som sitter hemma och tutar i sina glin att under dem bor minsann två bögar – förmodligen utan att ens förklara för dem vad det betyder.
Kanske är det min plikt att skaffa barn. Världen skulle genast bli mycket bättre.
Nu måste det ut.
Det kanske tråkigaste med att vara ickeheterosexuell är att folk – vuxna män och kvinnor som borde veta bättre – genast tror sig veta allt om mitt (eventuella) sexliv (då de i hemlighet kollar bögporr på nätet och därmed drar sina slutsatser (hohohoo, i dubbel bemärkelse)). De vet så klart ingenting om det, men eftersom de är så förbannat sexfixerade så tror de att de gör det. Förmodligen har de dessutom så oerhört tradiga, inrutade sexualliv själva, att de utgår från att alla har det så.
Men nej.
När jag träffar “Lars-Ulrik” och han berättar om sin fruga “Britt-Inger” så börjar jag inte automatiskt tänka på deras sexliv. Jag tänker inte på hur “Lars-Ulriks” lilla lem våldsamt penetrerar “Britt-Ingers” åksjuka vagina. Jag tänker inte på hur han äter hennes mus eller hur hon smaskar på hans kotte. Jag tänker inte på hur hon spänner på den kvidande “Lars-Ulrik” med strap on-dildon. Jag tänker inte på hur hon tjuter som en plågad gris (jag har ju sett på film att damerna skriker JÄTTEHÖGT, så då måste det ju vara så). Jag tänker inte på hur allt handlar om att han ska LEVERERA över hennes horsminkade ansikte och plastiga, bångstyriga rattar (som sagt: jag har ju sett det på film).
Nej, det gör jag inte, ty jag har ingenting med det att göra. Jag vill inte veta. Allt jag nyss skrev känns ganska motbjudande så jag låter “Lars-Ulrik” och “Britt-Inger” göra vad de vill.
Varsågoda.
Nu – låt mig ha mitt (ickeexisterande) sexliv i fred.
Tack.
Parlamentet i det primitiva östlandet Litauen röstade igår igenom en lag som förbjuder “gay-propaganda” – främjandet av homosexualitet.
Det innebär väl mer eller mindre att homosnack är förbjudet, så länge det inte handlar om att trakassera och sjukdomsförklara alla ickeheterosexuella.
Jag undrar lite vad skämtet Litauen gör i EU. Varför kan de inte tillsammans med sina vanföreställningar stanna bakom ridån?
Varje morgon när jag slår upp ögonen säger jag: tack gode Gud för att jag inte är född i någon öststat.
Jag hör dig, svarar Gud. Det var inte jag som uppfann de där länderna. Det var djävulen.
Don’t worry, dear.
Min vän R skickar denna bild på sig själv, och hälsar att han har haft jättekul på Tel Aviv Pride.
Ja ja.
Mhmm.
Note to self: nästa år måste jag vara där. Måste. Det kan inte bli mer paradisaktigt.
Medan grabbarna festade loss på stranden låg jag i min soffa och lyssnade på Jason Donovan. Regnet piskade mot rutorna och jag var mycket bitter. Nästa år blir det andra bullar.
Hoppas ni har en bra lördag. Jag jobbar och skriver på min artikel. Känner mig dock distraherad av bitterheten.
Angående den där grejen jag blev tillfrågad att skriva så kan jag avslöja att det var en av herrarna bakom en mycket populär, prisbelönt site som undrade om jag ville skriva om Tel Aviv ur gayperspektiv.
Klart jag ville! Jag håller på.
Det är gott att leva i ett fritt och människovänligt land och det är härligt att leva i en stad och stadsdel där alla inte är intryckta i roller de inte trivs i.
Det tänkte jag på då jag under kvällspromenaden stötte ihop med både en transsexuell granne (mycket glamorös i enormt hår, hon vinkade kungligt innan hon klev in i den väntande taxin) och en bög (inte så glammig).
En känner sig ju som alla andra.
Nu tackar vi för idag och går ut och träffar vänner. Hur många och var detta ska ske är inte spikat ännu, men välkomna.
Apropå det förra inlägget… Nedan ser ni vad Malena Ernman skriver på sin blogg.
Det är sånt här som gör mig så fruktansvärt glad. Och stolt. Över att bo där jag bor. Och över att ha de (toksunda) värderingar jag har.
Puss på Malena!
Och strax efter att jag publicerade det förra inlägget så gick jag till min lokala lilla butik, som drivs av ett mycket trevligt libanesiskt par.
Damen stod utanför och hon sken upp när hon såg mig. “Var har du varit?”, frågade hon. “Jag har varit på semester”, svarade jag. “Var då?” Jag kände mina läppar röra vid “London” men jag är på tok för gammal för att ljuga om saker och ting. “I Israel”, svarade jag således. Ja, hon såg lite upprörd ut och hon frågade: “varför då?” “För att min man bor där”, svarade jag utan att blinka. Mycket stolt över mig själv. “Ahaa, då förstår jag”, avslutade hon.
Jag handlade och gick.
Fortfarande mycket stolt över mig själv efter denna extremlånga dag. Jag har åsikter och jag står för dem. Det värsta jag vet är människor som inte vågar ha några åsikter överhuvudtaget.
Jag spontanchattade om Sverigedemokraterna med författaren Pontus Mattsson på Aftonbladet.se nyss.
Den här gången kom min fråga med (minns förra gången jag chattade). Det är jag som är Linus. Haha. Jag vet inte varifrån det kom.
Länk borttagen och kommentarsfunktionen är avstängd.
I det otroligt töntiga USA jiddras det för fullt om de “embarrassing” (obs. genanta, pinsamma, besvärande) bilderna på nån gosse vid namn Adam Lambert, som är med i American Idol. Han hånglar med andra gossar på dessa bilder. *Rys*
När superhemska Fox News tog upp ämnet och visade bilderna klippte de naturligtvis av dem just där käftarna började. Herre min skapare.
Först den där italienska dokumentären och nu det här. Allvarligt talat. Jag kan inte slå på tv:n, eller ens åka tunnelbana för den delen, utan att få en fitta upptryckt i ansiktet, så vad fan är det som är så “embarrassing” med lite böghångel?
I sann Kimmig anda bjuder jag härmed på en kavalkad av underbart hångel. Här finns förutom de nämnda bilderna på herr Adam Lambert även en myspysig bild på Irans pressa Mahmoud Ahmadinejad. Vi ser även två fina hångelbilder ur Brokeback Mountain + ett gäng okända och som extra bonus hånglar jag själv loss. Njut!
När ditt barn säger: “Jag har träffat någon”.
Säg inte: “Jaha. Och hur går det på jobbet?”
Säg istället: “Åh, så roligt. Vem är han/hon? Berätta!”
Svårare än så är det inte att få en människa att känna sig som en människa bland människor.
Capish?
GeoTagged, [N59.33264, W18.06465]
Ute på lunch. Sprang på lebbrockarn. De finns ta mig tusan överallt de där homosexuella.
Spoiler alert. Har du inte sett sista delen av De halvt dolda bör du kanske scrolla förbi detta inlägg.
Så där ja.
Jag såg fjärde och sista avsnittet igår kväll och åååh så bra det var. Ögonen tårades fler än en gång – både av lycka och av sorg.
Scenen nedan var i all sin enkelhet strålande. Se serien medan den finns kvar på svt.se.
Andra om de halvt dolda, jonas gardell
Senaste kommentarer