För en gångs skull så måste jag hålla med; filmen var inget att hänga i den berömda granen.
För det första så saknade jag en redig story, även om själva idén låter rätt underhållande (se text nedan). Jag antar att rullen handlar om sökande. Eller snarare om att ta sig fram till sitt mål efter att man sökt färdigt (inombords).
Filmen hade heller inget flow – ingen riktning. Snarare var det en scen här och en scen där och jag vet inte jag, kanske var det ”konstnärligt”.
Skådespelarna var okej även om jag inte gillade dem särskilt mycket (bortsett från hunken som som blev smiskad av sin bastanta, aggressiva fruga).

Ja ja, Madonna har sagt att denna rulle var hennes filmskola, så nu håller vi tummarna för W.E.

Betyg: 1/5

Filmen följer tre personer i London som strävar efter att hitta en plats i samhället där de både kan trivas och överleva. A.K, sångare i Ukraina-punkarna Gogol Bordello. Han tjänar pengar genom att piska män som betalar för sadomasochistiskt sex. Holly studerar balett men börjar arbeta på en strippklubb för att försörja sig. Juliette jobbar på apotek där hon stjäl tabletter. Hon drömmer om att hjälpa svältande barn i Afrika. Kring dem finns sexkunder, en indisk apotekare med stor familj, strippor och en blind poet. 

Favoritscenen:

Mycket bra och oerhört gripande (så pass att filmen malde på i mitt huvud under hela natten och halva morgonen). Se den.

Föga förvånande tradiga betyg i den pretentiösa svennepressen: DN, SvD

Heta pumor på Mälarpaviljongen:

Snöälskaren Sebbe:

1. Lyckliga och somriga. 2. Efter lördagens sus, dus, stim och larm krävdes igår ro och tid för eftertanke. Sebbe och jag besökte Skogskyrkogården.

1. Vi vandrade längs Åkervägen i Enskededalen – en fantastisk liten väg genom ett idylliskt villaområde. 2. Alltid är det nåt.

1. Kan ni bära med er prylarna ut så kan ni även bära med er prylarna hem, slöa as. 2. Veckan avslutades med gröna oliver med chili och filmmaraton på Headweb; såg bl.a. The King’s Speech och Please Give och jag rekommenderar dem bägge. Konstaterade för övrigt att söndagsfrossan på Headweb är för oss singlar vad det oundvikliga söndagsligget är för er lyckliga par.

God ny vecka! Möjligheternas måndag! Allt som gick fel förra veckan kan vi åtgärda under denna pinfärska supervecka och så vidare och så vidare.

Läs hela artikeln här.
Några utdrag:

Skal demoniseringen av Israel aldri ta slutt? spør den kjente franske filosofen Bernard-Henri Lévy. Aftenposten ba ham se Vibeke Løkkebergs nye Gaza-film.

Tre hendelser i det siste, tre tegn, tvinger nok en gang frem dette spørsmålet.
Først Frankrike og denne merkelige kampanjen for en «boikott», som etter alt å dømme brer seg. Visst finnes det situasjoner hvor en boikott kan være berettiget. Jeg er selv den første som har slått til lyd for det i tilfeller da folks rett til i store trekk å bestemme over seg selv, blir til tyranners rett til å bestemme over sitt folk, eller for den saks skyld over et nabofolk.

Men når det gjelder et demokrati som Israel? Når det gjelder det eneste demokratiet i Midtøsten, det vil si den eneste staten i området hvor politiske stridigheter kan løses ved forlik? Overfor en av de eneste nasjonene i verden som på det eldgamle spørsmålet om hvorvidt demokrati er noe som kan improviseres, om man kan skape det fra bunnen av, og om det kan oppstå blant folk som aldri har opplevd annet enn totalitære regimer eller tyrannier, liksom ved et mirakel har svart med et regime som helt fra fødselen av faktisk har vært et demokrati?

En slik film – som man dessverre snart vil få fremvist på all verdens festivaler – er ikke en dokumentar, men et propagandaverk. Det er en film som sataniserer Israel og ikke fremmer fred, men krig.

***

Eftersom Svenne fortfarande inte förstått varför israelerna angrep Gaza (som de ju lämnade 2005, för att araberna skulle kunna bygga upp ett blomstrande, välmående land åt sig själva) så avslutar vi med en kort men mycket beskrivande videosnutt:

(Svenne Viktigpetter ser ju bättre än han läser.)

Hallåan presenterade exalterat filmen: ”Said och Khaled är två palestinska män som är trötta på hopplösheten i konflikten mellan Israel och Palestina*. De beslutar sig för att ta saken i egna händer och bli självmordsbombare.”

Som om det skulle vara att ”ta saken i egna händer” (och få ett slut på konflikten) att bli självmordsbombare och ha ihjäl så många civila barn, kvinnor, män och husdjur som möjligt.
Nej, jag kallar det det primitivaste av massmord och påhejat självmord.

Idiotiskt.

*Som om det finns, eller någonsin har funnits, ett land som heter Palestina.

Comments off.

Idag är det dock söndag (och året 2011 börjar på allvar först i morgon) så nu har jag just ställt in min favoritsöndagsmat i ugnen; tortellini med soltorkade tomater, feta, en massa vitlök + mycket riven ost.
Det blir filmkväll och det blir tidig sänggång.

Tack och godnatt.

Uppdatering: Mycket bra och mycket gripande. KKKKK i betyg. Se den. Själv blev jag sugen på att läsa boken.

För övrigt vore det så härligt om något kunde hända – något sådant som bara händer på film.
Ett spännande telefonsamtal. Ett mail. Ett SMS. Vad som helst.
Något livsavgörande (dock positivt, tack).

Kom igen nu, livet.

*Se förra inlägget.