…Med Okänd soldat, en skål nötter, citronvatten och Sebbe bakom mig i soffan. Härligt.
Uppdatering: Jag gillar inte filmen.
1. Krigsfilmer är ej för mig.
2. Gamla svartvita filmer är irriterande på samma sätt som teater är det – allt är så öööverspeeelat och tyyydligt och töntigt.
Igår var det dags för veckans hett efterlängtade filmkväll. Ja, jag beställde ett gäng filmer för ett tag sedan, på finskt resp. israeliskt/judiskt tema och igår tog jag mig an den senare genren.
Först ut: Motstånd (Defiance) (2008) av Edward Zwick. Otroligt spännande verklighetsbaserad berättelse om fyra bröder som efter att deras föräldrar dödats av nazisterna flyr in i de vitryska skogarna. Till en början vill de hämnas men snart ser de som huvuduppgift att rädda så många människor som möjligt. De vill inte bli monster; måste man förlora mänsklighet för att rädda mänsklighet? Nej, ”vår hämnd är att överleva”.
Gripande, spännande och bra. Så pass att jag råkade slå huvudet i väggen ett par gånger och drog täcket upp över ögonen med jämna mellanrum. Motstånd är en sån där film som får en att känna ”kan den inte vara slut snart!” eftersom man inte vill se mer elände och verkligen hoppas på ett lyckligt slut.
Film nummer två: Citronlunden (Etz Limon) (2008) (även denna verklighetsbaserad) av Eran Riklis handlar om Salma, spelad av den arabisk-israeliska Hiam Abbass. Hon lever ett stilla liv, med sina citronträd som enda inkomstkälla, i sitt hus på Västbanken alldeles intill den gröna linjen. I huset på andra sidan gränsen flyttar en dag den israeliske försvarsministern med fru in och snart har citronlunden förvandlats till säkerhetsrisk och den måste bort. Salma ger sig inte och hon tar hjälp av en advokat, spelad av Ali Suliman – hunken vi såg i Paradise now som jag kort nämnde här. De fattar tycke för varandra och det skvallras på byn.
Försvarsministerns fru, spelad av den ljuva Rona Lipaz-Michael, börjar se det absurda i citrondramat. Hon sitter instängd i sitt fort och maken är sällan hemma och äktenskapet känns inte särskilt välmående.
Mycket bra film med strålande skådespeleri! Rekommenderas.
Trailer
Trailer
Läs även andra bloggares åsikter om citronlunden, defiance, motstånd, israelisk film
Eftersom det är helg och läsarna är färre än vanligt så passar jag som vanligt på att komma med ett avslöjande.
Ni vet det där SMS:et jag hade ångest över för en vecka sedan… Det var egentligen två stycken. Det första skickade jag till Y och det andra till Italienaren. Hahaha så patetiskt.
Y svarade dagen därpå. ”Du får SMS:a mig när du vill – och jag menar det. Jag saknar dig också”, skrev han när jag bad om ursäkt för mitt tonårsaktiga beteende.
Även Italienaren hörde av sig och vi SMS:ade fram och tillbaka ett tag. Väldigt kryptiska meddelanden blev det (som så ofta).
Sedan var det tyst fram till igår då han ville tipsa om en film. ”Den är judisk och gay”. Jag kände redan till den (såklart) men tackade ödmjukt och önskade honom en fin helg.
Jag är en hyvens grabb men då och då skickar jag konstiga och oväntade SMS. Det är faktiskt inte så illa i det stora hela.
Gårdagen var film- och dokumentärfylld. Vi såg bland annat Or (My Treasure) – en israelisk, prisad och hyllad film från 2004. Den handlar om tösen Or som tar tar hand om sin prostituerade mor. Småspännande med många oväntade vändningar i handlingen.
Vi såg även den svenska filmen Patrik 1,5, som ni ju känner till. Hunken Göran (Gustaf Skarsgård) adopterar tillsammans med sin make Sven (Torkel Petersson) en son, som istället för att vara 1,5 år visar sig vara en femtonårig huliganunge. Oväntade vändningar även här och klart sevärd även om ett par homoskämt kändes en smula föråldrade (fastän de dessvärre är lika aktuella som alltid).
En av dagens dokumentärer (dokukung som jag är) var Who Wrote The Bible. Mycket intressant! Oavsett om man är religiös eller ej så bör man se denna doku.
För övrigt såg jag i förrgår nya superfilmen 2012. Fantastisk! (Läs Dannes korta, koncisa utlåtande om filmen här – jag nickar instämmande.)
Berlinmurens fall till ära såg jag igår kväll den fantastiska filmen De andras liv (Das Leben der Anderen), som visades på SVT i lördags. Jag upprepar: den var fantastisk! Spännande och intressant!
Kortfattat: Stasikarl avlyssnar författare och dennes käresta, han blir fascinerad som skulle han betrakta en högklassig teaterföreställning och med tiden börjar han att, istället för att försöka få dem på fall, beskydda dem.
Se den. Åh, vad jag älskar historia. Åh!
Jag tycker för övrigt att det är väldigt härligt att se tyskspråkig film; det dammar verkligen av min tyska. Tänk att språket sitter kvar så hårt i bakhuvudet fastän jag inte använt det sedan skolåren. Ljuvligt.
Jag var mycket flitig när det gällde tyskan, men dessvärre fick läraren – den onde Harry – mig att darra som ett asplöv så fort han uppenbarade sig. Därför fick jag nöja mig med en tvåa i betyg. När jag sedan bytte skola hade jag en parant dam som tysklärare. Hon gav mig en välförtjänt full femma. Så det så, Harry.
Har ni tänkt på att den fantastiskt sexiga Sara Ramírez (Dr Torres i Grey’s Anatomy) var med i 90-talsfilmen ”Du har mail”?
Hon spelade den snäsiga kassadamen Rose. Fantastisk kvinna är vad hon är.
Bildbeviset:
Jag såg en massa film igår. Förutom den ovannämnda även Message In A Bottle, The Notebook och Sex And The City The Movie. Den hade jag haft utlånad i över ett halvår så det var en kär återförening för oss bägge igår kväll.
Hej. Jag har haft en bra dag. Först promenad med snygga, lyckliga bögparet + Sebbe på ett mycket soligt Södermalm. Sedan thai-take away och snask och en massa romantiska filmer. Riktiga män gråter när de ser film.
Hmm… Lördagens djupa tanke handlar om att inte sura över förlorad kärlek, utan att istället uppskatta den. Vara tacksam. Det var ju gott ju. Pretentiöst men svårt i praktiken.
Nu är håret nytvättat och en ny film har just börjat.
Och nu hoppade Sebbe upp och lade sig mellan mina ben med huvudet på min vad. That’s love too, you know.
Jag har fått en finne mitt på näsan, men det är ok.
Det blev mycket film i helgen! Förutom den vidriga Min stora feta grekiska semester såg jag följande mer eller mindre sevärda filmer.
Först ut: I Love You, Man. Paul Rudd har jag alltid haft ett gott öga till, så han var väl den egentliga anledningen till att jag ville se denna film. Det var innan jag visste att superhunken Andy Samberg fanns med som ögonkaramell. Honom är jag väldigt förtjust i (grrr). Jag gillade denna film men jag har ingen lust att se den igen. Hade ingen aning om vad den handlade om och just därför fann jag den en smula spännande – perfekt för en regnig lördagskväll i början av oktober! Kortfattat handlar den om en karl som ska gifta sig med en kvinna som inte suger av honom tillräckligt ofta. Han inser att han inte har några vänner och det är ju KONSTIGT och UDDA så därför går han på man dates. Egentligen rätt tramsig, men som sagt – spännande då jag inte hade nån aning om vad som komma skulle. Jag belönar den med KKKKK
Jag såg även The September Issue. Intressant och lagom ansträngande. Jag älskar allt som har med tidningar och magasin och publishing att göra (därför älskade jag tv-serien Dirt, och av bland annat samma anledning superälskar jag Ugly Betty). Inte så konstigt – jag gav trots allt ut det fantastiska företagsmagasinet TM på 90-talet! Jag belönar även denna med KKKKK
Avslutningsvis såg jag Coco Chanel (från förra året, med bl.a. Shirley MacLaine). Mycket spännande. Inte heller här visste jag vad som komma skulle då jag inte kunde min Coco. Jag blev naturligtvis oerhört förtjust i Sagamore Stévenin. Tokhet med mustasch! Jag belönar den med hela KKKKK
Igår kväll, medan andra män i min ålder och position var ute och söp och knarkade och slogs och spred klamydia så satt jag hemma i soffan med en god bok och en skål glass. Jag njöt.
Såg även My Life In Ruins, som ju fått den vidriga svenska titeln Min stora feta grekiska semester. Hoppades att den skulle vara en ärtig feel good-film, men nej – den var vidrig. Jag hatade de hemska karaktärerna. Jag ville slå dem!
Sebbe och jag motionerade såklart… –>
Jag älskar mina hemkvarter, även om jag helst av allt skulle vilja bo vid Mariatorget. Jag är mer än nöjd.
Såg en hemsk reklamfilm för något Globen-evenemang och den vidrige karln sa verkligen Ericsson Globe. Usch och fy. Globen är Globen.
Är på jobbet nu. Stan är tyst och tom och det är så gott, så gott.
Jag vill bara visa min nya fina t-shirt, som kom från Brüno.
Jag har för övrigt ännu inte hittat en lämplig kandidat att gå och se filmen med.
Uppdatering: Nu har jag eventuellt funnit en biodate – han måste bara höra med pojkvännen om han får lov att gå på bio med mig. Vi orkar ju inte med några otrohetsrykten (som vi vet är jag omättlig).
Förra gången gällde det filmen Milk (och det gick åt skogen), den här gången handlar det om Brüno, som har premiär på fredag.
Jag har två biljetter men ingen date. Vem vill följa med? Du bör vara vacker, rolig, trevlig och ensamstående. Lämna en kommentar eller maila kim[at]kimmilrell.se så ser vi vad som sker…
Som ni vet ligger Sacha Baron Cohen bland de tre översta på min snygglista (du ska så klart slå honom) och jag tycker det är så fascinerande att han både kan vara så oattraktiv (som Borat) och så asexuell (i mina ögon) (som Brüno) och så snygg. När han är sig själv – Sacha – är han såå het och såå sexig.
God sommarmorgon.
Idag ska jag inte jiddra om att tunnelbanan bara går var tjugonde minut på grund av ombyggnad. Jag kommer heller inte uppmärksamma att tåget således är packat. Tänker inte fästa någon vikt vid att 10 meter innan ankomst till stationen som jag skulle kliva av på, stannade tåget i tunneln och stod still, still, still. Jag ignorerar också att samtliga superlånga rulltrappor var ur funktion och fick mig att känna astmasmak i munnen.
Det är nämligen sommar nu (denna vecka åtminstone) så nu är vi positiva och njuter av att folk beter sig som folk.
Vad har jag gjort under mina lediga dagar? Jag har sett film. Bland annat Marley and Me – en riktigt värdelös film med den superhemske Owen Wilson och den ärtiga Jennifer Aniston. Trots att filmen var kass grät jag riktiga tårar i slutscenerna. Det gjorde mig gott.
Såg också om The Reader, som jag ju såg på bio i Tel Aviv. Den var ännu bättre den här gången. Kate Winslet är ju helt enkelt bäst.
Jag lämnade just ifrån mig biljetterna. Jag hinner helt enkelt inte. Den som kom tvåa i tävlingen Biodate med Kim blev dock glad – även om det fick bli en annan kavaljer.
Fy vad kallt det är om fingrarna!
Dagen börjar inte så jättebra.
Uppdatering: Det hela slutade med att en trevlig östeuropeisk dam (som visade sig vara en riktig tvättdrottning) hjälpte mig att få loss några fler maskiner. Plus att jag bokade en extratid så sammanlagt blev det sex timmar i det där tvätteriet. Nu är allt rent. Kläder, täcken och kuddar och alles alles allt! Ljuvligt är det. Men nu är jag finito och jag har ju en film att gå och se. Okej, det är väl champagnen som lockar mest.
Jag ska på förhandsvisningen av Milk imorgon. Vem vill bli min date? Det blir dessutom bubbel efter filmen – dock inget vuxenmys.
Maila kim[at]kimmilrell.se om du vill bli den lyckliga.
Uppdatering: En date är nu funnen. Tack för alla tusentals mail! Kul att så många vill gå på biodate med mig…
Efter lite drama med Italienaren SMS:ade jag Dansken i fredags och undrade när han ska bjuda mig på middag i den posha (andrahands-) bostaden på Östermalm.
Han svarade: “När som helst!”
Jag: “Ikväll?”
Han: “Javisst. Men kan vi skippa middagen? Jag har inga köksprylar”.
Jag: “Liquid dinner then!”
Han: “Ja, jag tänkte det.”
Alltså bar det av till Östermalm på kvällen och det blev en ljuvlig kväll med dvd, vin och whisky. Dansken är en sån solstråle och jag älskar honom djupt. Man vill liksom… bara vara snäll mot honom.
Dansken berättade något jag inte riktigt kan släppa.
Han var på ett café i Oslo och blev av med sin väska (ett par lesbianer stal den, har han räknat ut. Nej, det är inte intressant att de var just lesbianer men inlägget blir ju lite roligare om jag skriver det) och han gick fram till baren och bad personalen stänga av musiken så att hans väninna kunde ringa Danskens mobil (som låg i den stulna väskan) för att höra om den var kvar i lokalen (och därmed sätta dit tjyvarna).
“Nej, det kan jag inte göra”, svarade bruden på bebisspråket norska.
“Men du vill väl att jag ska kunna betala för mig?” sa Dansken.
“Ja, men det är ditt ansvar att hålla reda på dina saker”.
“Men herregud! Stäng av musiken”.
“Nej”.
Vad är det för attityd? Är det en fin medmänniska? Jag önskar henne allt ont. Är man dum mot min Dansken förtjänar man eländes elände.
Och vad är det för fel på människor som stjäl en medmänniskas väska? Vad fick de för uppfostran? Förstår de inte hur jobbigt det är att bli av med plånbok, mobiltelefon, hemnycklar, pass och dessutom en flott väska? Och att till råga på allt bli av med sina tillhörigheter utomlands (nåja)!
Åh, jag är så trött på dessa idioter som förpestar vår värld. Bura in packet och låt dem utföra straffarbete resten av livet så vi reko människor kan röra oss i ett tryggt samhälle. Vi förtjänar det.
Såg Paradise Now. Rekommenderas.
Det var en blandad helg vill jag lova.
Fredag:
Var på väg till favoritkrogen för att träffa DK. SMS från ITA. Bad honom komma dit. Jag blev lite trött/grinig/irriterad och “ställde till med en scen”. Attans. Jag klarar inte av relationship limbo. Jag vill veta vad som sker och vad som är och vad som kan komma eller inte komma.
Då ställer jag ultimatum.
Oftast tycker jag inte riktigt om svaret jag får och då börjar dramat på allvar.
Lördag dag:
Jag gjorde två för mig mycket ovanliga saker! Jag fikade (!) med Italienaren och jag gick på filmfestivalen (!) med densamme. Alltså kom jag att gå på bio hela två gånger detta år. Vi såg filmen Julia. I efterhand kom jag på att den påminde väldans mycket om filmen Gloria + att den innehöll ett par grova manusmissar (vad hände med mamman?), men bortsett från det tyckte jag väldigt mycket om filmen. Jag satt fängslad från början till slut och glömde för ett kort tag att världen är en sorglig plats. Det är trots allt därför jag ser film – för att komma till en annan tid och plats för ett ögonblick.
Jag rekommenderar både Julia och Gloria starkt, starkt.
Lördag kväll:
Somnade i soffan. Vaknade av att Italienaren ringde och var på väg över. Såg dvd tills vi somnade huller om buller. Överraskande vuxenmys och sömn.
Söndag:
En väldigt trist dag. Brun! Inte grå utan brun. Och jag hade absolut ingenting att säga. Om någonting. Till ingen.
Men käre vän. Så här sent har jag väl aldrig skrivit dagens första inlägg!? Jag brukar ju få fram något redan innan klockan slagit åtta på morgonen…
Sjuk fortfarande och äntligen hemma från jobbet och äntligen har jag några dagars ledighet framför mig.
S var med mig på jobbet och nu är han mycket trött efter en lång arbetsdag plus promenad både till och från kontoret. Ska ta ut honom på kvällstoa nu. Sedan får han sova vidare medan jag i min tur ser filmen The Hebrew Hammer.
Ciao.
PS Jag ska inte, som jag gjorde förra veckan, skriva om det faktum att sådana jag träffat, dejtat, varit ihop med hör av sig på söndagar då de har söndagsångest, eftersom jag fick ilskna telefonsamtal om det. Men jo. Det hände även idag… ;-)
Nu har Sebbe kommit hem igen. Han är trött och jag är sjuk. Vi ligger huller om buller i soffan och ser på Schindler’s List varvat med israeliska ESC-låtar (annars blir det ju för tungt). Ja, vi har en så kallad judisk afton. Varför inte, liksom!?
Imorgon kör vi arabiska pophits från förr och nu.
Men först ska jag försöka sova så jag orkar arbeta sjunde och sista dagen. Ingen sjukskrivning och alla är glada. Inte minst Fredde & Fiffi.
Jag skulle ju gått på Grammisgalan igår men då jag var ur fas tackade jag nej till min fribiljett och stannade hemma och såg filmen jag fick igår.
Walk On Water, regisserad av Eytan Fox, visade sig vara en mycket sevärd film om en man (spelad av urtjusige Lior Ashkenazi) på jakt efter en gammal nasse (mycket kortfattat). Se den.
Nu vill jag se Yossi & Jagger av samme regissör.
Det sker underbara små saker mellan varven. Som idag när jag kom hem – smånere och allt… På hallmattan fann jag förutom Confessions Tour-DVD:n (+ CD – hurra!) en avi om ett “stort brev” så på min och Sebbes långpromme tog vi vägen förbi godisshoppen som fungerar som stadsdelens postkontor. Och vad fick jag om inte ett paket från Israel! Det innehöll DVD:n Walk On Water -tydligen min israels favoritfilm. Dessutom fick jag en ljuvlig kalender med israeliska motiv. Mycket tjusig. Sist men inte minst ett hederligt gammalt handskrivet brev! När fick man ett sådant senast!?
Tänk vilka härliga karlar det finns där ute.
Glömde säga att jag ska gå på förhandsvisning igen! För ett par veckor sedan var det Brokeback Mountain och idag när jag kom hem låg två biljetter till förhandsvisningen av Transamerica på hallgolvet! Förra gången gick jag med min bäste vän. Den här gången vill jag ta med mig en het dejt.
Till min brorson; det är ok om du grillar sallad. Eller gärna majs. Eller vegokorv! Men nu har jag ju börjat småäta kyckling, så why not!?
Bäst i Mello är hittills Linda Bengtzing. Har dock stora förhoppningar på Bodies Without Organs.
Har just sett Jalla! Jalla! Underbar film. Varför hade ingen tipsat mig tidigare?
Å… Jag vill också.
Det var just det jag menade häromdagen då jag skrev att små saker gör mig så glad. Som när jag kom hem från affären med två fulla matkassar och en yngling som hade parkerat sin färdtjänstbil (eller liknande) framför porten för att hämta donnan i rullstol en trappa ner kvickt som ögat rusade fram till porten för att hålla upp dörren. Såna små saker gör denna miserabla värld så oerhört mycket trevligare.
Nu ska jag se på Evita på DVD. Fick den + Bloodhounds Of Broadway, Dick Tracy och Dangerous Game idag, tack vare att jag beställde dem igår före klockan 16:00 från underbara Discshop. För en spottstyver dessutom!
Bara i Sverige får man köa i över en halvtimme för att lösa ut en check. Blev trevligt bemött åtminstone, trots att hon bara ville åt mina pengar.
Gud vad jag är trött på pretentiösa människor. Tänk om alla bara kunde slappna av och enjoy the moment.
Och varför säger man “ja” när man i själva verket menar “nej”. Ödsla inte min tid, tack!
Bra sak: när jag kom hem låg två rykande färska biljetter till förhandsvisningen av Brokeback Mountain på hallgolvet. De måste ha gillat vad jag skrev.
Jag ser på Shangai Surprise, dubbad till spanska. Köpte den i Barcelona för något år sedan.
Har sett Magnolia idag. Mycket bra film med underbara Julianne Moore. Fantastisk musik också, med Aimee Mann.
Bra text:
One is the loneliest number
That you’ll ever do
One is the loneliest number
Much much worse than two
One is a number divided by two
(Aimee Mann/One)
Glömde berätta om en smårolig händelse som inträffade häromdagen då jag var på väg från tuben. Ett stort ungdomsgäng kom emot mig (det finns en skola i närheten av mitt hem) och en tjejerna tittade på mig och sa: “Heeej!”. Hennes väninna utbrast: “Ooo, sexy!”.
Idag, på 7 Eleven stod det en yngling framför mig som doftade som Like A Prayer-LP:n (den var ju parfymerad). Blir alltid lycklig av den doften. Undrar vad den heter.
Jag har precis sett 21 Grams. Fantastiskt bra film med enastående skådespeleri (Naomi Watts (ny favorit!), Sean Penn, Benicio del Toro)! Den kan vara min favoritfilm alla kategorier. Jag säger det igen: en fantastisk film! Se den!
För övrigt så tror jag att jag är magsjuk. Har hemskt ont.
Vad som började som en lugn och seg kväll slutade med att vi möblerade om i vardagsrummet. Det blev enormt mycket bättre. Men sladdar… De är av ondo.
Såg en mycket bra film på SVT: Lost Sun. Rekommenderas!
Like
Senaste kommentarer