Kim Milrell.se » dating

Lösenordsskyddad: Blast from the past

Kim — Tue, 13 Mar 2012 08:06:25 +0000

Fri

Kim — Sat, 28 Jan 2012 14:17:54 +0000

"Ignorera avsändaren."

Den nionde april förra året påbörjade jag detta inlägg, som skulle handla om hur jävligt det är att hänga runt på diverse ”mötesplatser” på nätet i hopp om att hitta någon att myspysa lite med.
Kollade igenom mina gamla utkast idag och hittade detta påbörjade inlägg och ja… jag publicerar det nu.
Då visste jag inte att jag om bara ett par månader skulle vara fri. Ja, herr E dök ju upp och räddade mig.
Jag sitter inte längre inloggad på dessa siter och det känns underbart.
Kollade in på Qruiser häromdagen och inte mycket hade förändrats; samma hjärtlösa, köttsliga raggande. Samma känslomässigt störda människor. Samma helvete.

Veckans kolumn

Kim — Wed, 21 Sep 2011 06:22:08 +0000

Veckans datingkolumn finns här och här.

Veckans kolumn

Kim — Thu, 08 Sep 2011 08:28:03 +0000

Veckans kolumn för dejtingtjänsten hittar du här eller här.

Tyst, vi kvällssnackar

Kim — Thu, 14 Jul 2011 20:19:16 +0000

Livets otroliga överraskningar

Kim — Wed, 13 Jul 2011 22:26:57 +0000

Vet ni hur underbar han är – Eduardo?
Väldigt underbar.
En sådan som kan skratta och gråta och vara seriös och flamstramsig.
En sådan som talar ur hjärtat (därav inga torra pursvenska män i min kammare). #fördomar
En sådan som lyssnar.
Och kommer ihåg vad jag har sagt.
En sådan som skickar ett spontant SMS.
En sådan som berättar om mig för sina arbetskamrater.
En sådan jag kräver och behöver.
Jag måste ha gjort något rätt i mitt liv, säger jag till honom, som träffade dig på en gata i Berlin.

Blä för glappkäftar

Kim — Fri, 08 Jul 2011 14:24:59 +0000

Igår sa ”min nya kille”: ”Det är så skönt att vi kan vara tysta med varandra också.”
”Ja verkligen. Det värsta jag vet (överdrift) är folk som måste pladdra hela tiden. Du vet, ett konstant glappande men inget intressant kommer ut ur käften.”
”Åh, jag vet.”

Vi funkar verkligen bra ihop.
Än så länge.

Lösenordsskyddad: Oväntad men hjärtligt välkommen

Kim — Wed, 06 Jul 2011 22:27:12 +0000

Lösenordsskyddad: AAAAAH! Here comes the butter, as we say in Swenglish

Kim — Tue, 05 Jul 2011 11:09:52 +0000

Ögonblick som förändrade livet

Kim — Tue, 05 Jul 2011 06:45:45 +0000

Han packade en väska och reste till en stad han länge velat besöka. Han anlände och rantade runt på gator och torg. Han besökte museer och mathak, han åkte u-bahn och s-bahn och han trivdes på bistron och barer och så en dag – den andra dagen – hände något utöver det vanliga.
Efter en lång vandring – i samlad flock med andra udda fåglar – hamnade han på Oranienstraße i Kreuzberg. Han stod där och pimplade bira och smådansade (vaggade) till tysk näsblodstechno och plötsligt såg han en intensiv blick i havet av människor. Det var ett par bedårande bruna ögon som blängde på honom och de log inbjudande. Han tittade bort; tittade tillbaka. Ögonen fortsatte blänga. Han lyfte sin gröna ölflaska och skålade lite diskret – han var ju trots allt nordbo – och fick ett tjusigt och väldigt stort smil tillbaka. Kisen med de bruna ögonen tittade generat bort och mannen i vår berättelse suckade uppgivet: ”Jaha, det var väl det.”
Femton sekunder senare vände han sig om och noterade att kisen med de bruna ögonen var på väg.

”Jag talar inte tyska”, sa han.
”Inte jag heller… särskilt bra” svarade nordbon.

De samtalade ett tag. Höga på livet och salongsberusade på alkohol. Den brunögde frågade plötsligt: ”Hur säger man ‘kyss mig’ på svenska?” ”Kyss mig”, svarade den blåögde.
Den brunögde spände ögonen i honom. ”Kyss mig”, sa han.
”Ja, ‘kyss mig’ heter det”, svarade den tröge nordbon.
”Aber kyss mig!” beordrade den brunögde, blottandes sitt latinska temperament.
”Ah, jag är så trög! Förlåt. Säg det igen!”
”Kyss mig!”
Och så stod de där på Oranienstraße och hånglade loss. Länge länge. Smack smack.
De slog sig ner på tunnelbanan, inslingrade i varandra, och åkte hem till den brunögde. Ord var överflödiga – kropparna skrek, bultade och bankade. Svettiga pannor och fuktiga, nej, blöta läppar. Glada rop i den dekadenta Berlinnatten.

Därefter blev livet sig aldrig riktigt likt.

Ja, den brunögde väckte vår vän ur en lång, lång dvala. Och vi tackar honom för det.