Jag slog mig ner i väntrummet och en mogen dam med vilt utseende stod och snackade med nån välklädd äldre herre (som visade sig vara politiker då han gav henne ett reklamblad). Jag antog att de kände varandra men det gjorde de visst inte. Den mogna damen var på väg hem och när den äldre herren blev inkallad till läkaren så började damen snacka med mig istället. Jag är torr och väldigt ”nordisk” då jag inte uppskattar kallprat med främlingar. Inget konstigt med det. Damen berättade dessutom VÄLDIGT privata saker. Som hur hennes far en gång friat till hennes mor. Jag sa inte så mycket. Hmmade mest och försökte väl vara lite trevlig.
När hon ÄNTLIGEN gick så hojtade en mycket gammal dam som satt i en rullstol i närheten. Hon undrade om jag kunde köra henne till det andra väntrummet då hon inte stod ut med barnet som skrek. (Han hette för övrigt Alfred och var max 1 år ung, söt och halvasiat.) ”Jag tycker dock om barn”, avrundade den gamla, gamla tanten, ”men jag klarar inte av ljudet av dem just nu.”
Väl inne hos läkaren (sent, pga pratkvarnskvinnan) så fick jag lov att strippa och lägga upp mig. Han klämde och kände och vred och vände. Knä och häl, häl och knä.
Kortfattat så fick jag en adress till en butik där jag ska få mina fötter mätta, hjälp med att skaffa nya skor, samt inte minst få mig ett par riktigt schyssta silikoninlägg. Han plockade även fram ett vandrande skelett och berättade lite om både knä och häl. Intressant fastän bara hälften gick in.
Knäproblemet får vi avvakta med. Jag fick även en rejäl dos antiinflammatoriska piller. Ska snart börja knapra på dem.
Häromdagen rotade jag runt i såna där roliga lådor som många av oss har hemma; lådor fyllda med gamla och nya saker som måste sparas men som inte kan direkt kan sorteras.
Hittade bland annat denna gamla Mina Vänner-bok. Jag gjorde den när jag var nio år ung, med hjälp av gult papper, en rosa penna och ett blommigt kalkyleringsark (har för mig att de hette så). Minns det som vore det igår.
Trots mitt extravaganta leverne och mitt flärdfulla sociala liv så har jag ju en arbetarklassbakgrund i bagaget och eftersom jag inte kunde få allt jag pekade på så fick jag göra’t själv. Däribland denna bok.
Ja, min bakgrund gjorde mig helt klart till en fin och bra man; en ödmjuk och hårt arbetande sådan. En kreativ klassresenär. Nu sitter jag här på min bergstopp och njuter av utsikten och jag njuter av att jag kan ge mig själv det mesta jag pekar på (vilket inte är så mycket eftersom det jag mest av allt önskar mig är en människa som stannar kvar när de andra går) och jag är tacksam över att jag för några år sedan kunde köpa en sån där Mina Vänner-bok för vuxna. Mer om den nån annan gång.
Till vänster ser vi omslaget. Till höger ser vi min far som fyllt i sina uppgifter. Han var 35! Som jag om 37 dagar!
Igår när Sebbe och jag hade tokmotionerat i Hammarby Sjöstad så strosade vi trötta på hemgatan. Ett gäng barn runt sjuårsåldern var på väg hemåt och när en av dem vinkade av de andra vid sin port skrek flickorna i kör: ”Hej då Celine!”
Hahaha.
Celine!
Vad är det för fel på Britt-Marie? Eller gamla goa Maggan? Eller Gunilla?
Celine? Pffft.
Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer ett nytt inlägg i serien, önskat av kattpappan Jontas.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Hon ska föda mina barn
Jag vet att jag är sen nu igen. Jag vet. Det blir så när man varken lyssnar på radio eller ser på trash-tv. Jag närmar mig 40 och ser endast torra program och debatter. Orkar inte med allt larv.
Därför har jag ingen koll på nya artister. Jag avfärdar dem allt som oftast och de förtjänar det ju. Värdelösa, trista och stöpta i samma form är vad de är.
Men Agnes! Hon var finemangfin i Melodifestivalen men att hela hennes album var så bra hade ni väl kunnat berätta för mig! Herre! Jag lyssnar non stop på Dance Love Pop och blir kär i popdiscopärla efter popdiscopärla. För att inte tala om hennes oerhört vackra, varma stämma. Jag orkar knappt påpeka att hon är vacker som är jävla sommarnatt när den är som vackrast och hetast och goast och kåtast. ÅH AGNES! I love you. Bli mor till Siv och Frank. Snälla!
Okej, jag har tänkt mycket på det här med barn.
Det verkar SÅ jobbigt.
När jag var yngre ‘tänkte’ jag, som om väldigt många andra saker (eftersom jag de facto aldrig ‘tänkt’ över det hela utan bara accepterat en påtvingad livsstil), att jag så klart skulle ha barn.
Sedan kom några (många) år då jag kände att jag aldrig skulle ha tålamod, men nu, efter ett ha spenderat väldigt mycket tid med min systers barn under det här året, känner jag att oh jo, det vill jag visst det. Det ÄR något visst med den där känslan man får då man lär ett barn något, som när mitt finfina gudbarn Henna frågade mig något om varför träden var glada över att det regnade. “Vattnet innehåller små portioner trädmat som de behöver för att växa”, eller vad det nu var jag sa. Och hon lyssnade och tog till sig. Så fint. ♥
Sedan vet jag ju att jag skulle bli en väldigt bra och rolig och vis pappa.
Jag vill dock inte göra’t “ensam” (ja, ni hajar) utan jag vill gifta mig först. Och hur de där barnen kommer att komma till vet jag inte riktigt ännu, men vi kommer säkert fram till något finurligt.
Och btw så stör det mig så förbannat att vilken idiot som helst kan skaffa barn men jag som man får inte ens, efter långa utredningar, på egen hand adoptera. Rena rama idiotin.
Hur som helst. Om Moder Jord ger mig två barn så får de gärna heta Siv och Frank. :-)
Mobbning är på tapeten i och med skolstarten och som vanligt är det mycket blaha blaha i media.
Skolverket startar ett projekt “för att minska risken för grovt våld i skolorna”.
Skolverket, myndigheter och organisationer kan starta hur många projekt som helst men det enda som hjälper är att folk slutar skjuta ur sig ungar till höger och vänster, ungar som de inte kan eller vill ta hand om och uppfostra till reko medborgare.
Skaffar man barn så är de prio ett. Alltid. Så ta ert jävla ansvar.
Punkt slut.
Jag var ute med Sebbe och vi mötte två töser (ca 8 år) som brukar hälsa på honom.
Plötsligt sa den ena: “Under oss bor två bögar”.
“Jaha”, svarade jag. “Är det konstigt?”
“Mmm”, mumlade hon.
“Men det är jag också”, sa jag rappt.
“VA?”, flämtade den ena.
“Nä-ä!”, skrek den andra.
“Jo”, svarade jag.
Sedan gick vi hem.
Och jag tänkte på hur gott det kommer att vara att möta flickorna med deras föräldrar, som sitter hemma och tutar i sina glin att under dem bor minsann två bögar – förmodligen utan att ens förklara för dem vad det betyder.
Kanske är det min plikt att skaffa barn. Världen skulle genast bli mycket bättre.
Min guddotter till vänster och till höger min fantastiska moster och gudmor – en oerhört cool kvinna som alltid gått sin egen väg och gjort som hon velat (som jag!). Naturligtvis frågade hon varför jag inte hade pojkvännen med mig. Så där som öppensinnade, coola kvinnor gör.
Gomöra.
Sitter på altanen och dricker morgonkaffet till tonerna av det klassiska västgötska regnet.
Guddottern sitter redan i mitt knä. Ja, jag tror ta mig tusan att jag för första gången någonsin är någons favoritmorbror. Men det är klart, jag både sjunger och läser och klär ut mig OCH lär viktiga saker! Som exempelvis varför grannen målar om huset: “Likt lacket på dina naglar flagnar så flagnar även färgen på husväggarna”. Eller som när hon frågade varför blommorna vill ha tråkigt vatten: “Man kan säga att det finns små bitar mat i vattnet, som blommorna mumsar i sig”.
Nu frågade hon vart solen tagit vägen så nu vet hon allt om hur molnen fungerar.
…Den nya generationen på fler än ett sätt. Att Hugo kilar runt med en mjukishund i koppel är bara ett exempel.
Nu är kusin Jonathan här, så nu blir det öl och djupa samtal.
Efter den harliga tapasmiddagen igar kvall gick vi hem och sag ett avsnitt av Sex and the City. Drack en whisky pa balkongen. Solen hade sedan lange gatt ner och stadens sus och dus ekade mellan fasaderna. Vackert vackert. Som en drom.
Vi promenerade till en homobar i narheten, for att dricka valdigt stark gin & tonic. Min arm invirad i plastfolie pga tatueringen – valdigt fashion da det i gatlyktornas sken sag ut som att jag bar varldens fetaste silverarmband. Traffade min van Ron som var en solstrale som vanligt. Hangde pa uteserveringen och filosoferade lite. Kom fram till att det inte alls ar sa galet att vi ar tillsammans trots avstandet. Jag menar, ar ut och ar in gar man runt och letar efter nagon. Nya motesplatser oppnas men det ar alltid samma manniskor overallt. Nar man val moter nagon spelar omstandigheterna inte sa stor roll.
Ah, och sa motte vi Y:s ex. Som tydligen fragade vem jag var. “Min svenska pojkvan”, svarade Y. Det kandes gott… Och bekraftande.
Nu sitter jag i herrunderbyxor och kanner vinden over min kropp. Fonstren ar oppna och faglarna vasnas. Y ar hos sina barn och jag vantar pa att en van ska vakna sa att vi kan ta en promenad.
Jag kanner mig lite… tagen av Y (psykiskt nu, okej). Han ar sa bra mot mig och jag ar inte van vid att karlar ar bra och omtanksamma. Det har funnits sa manga as i mitt liv. Allt kanns bra och naturligt och bara att ta en cykeltur ar KUL. Forresten sa cyklade vi till ett stalle jag besokte sista kvallen jag var har forra gangen. Det kandes sa absurt. Hade nagon sagt att jag nasta gang (bara ett halvar senare dessutom) skulle besoka platsen pa cykel och med karlek hade jag skrattat valdigt hogt. Nu vet vi att allt vi onskar i livet kan finnas bakom hornet. Vi maste bara vaga.
Note to self:
אלד
Jag kanner mig valdigt fri och levande just nu. Darfor lyssnar vi nu pa en lat som ar valdigt NU (Y har for ovrigt just lart sig skillnaden mellan “nu” och “ny”). Sarit Hadad “Hofshia” (fri) חופשייה.
Så här ser jag ut när jag är irriterad över att återigen ha blivit väckt av grannens höjdhoppande barn.
Okej, ser halvglad ut då jag just läst ett sms från en vän som “scorade”.
Jag vill säga till grannen men är osäker på vem det är. Kanske skriver jag en hederlig svensk lapp.
Det ÄR irriterande att bli väckt klockan 8 när man äntligen får sova ut.
Spelade i protest den slovenska operaschlagern från 2007 på hög volym.
För övrigt solglasögonspremiär!
Ibland funderar jag på det här med barn men med tanke på ljudvolymen hos min nya granne inser jag att jag aldrig skulle klara av det.
Åh, vad jag är trött på att bli väckt av glin som… hoppar höjdhopp inomhus. Det låter så i alla fall. Och så lipas det och modern skriker: “Tyst nu!”
Nej, det blir inga barn. Jag, en hunk och tre tysta hundar får funka fint.
Men oj, Y har ju två barn… De börjar bli gamla nu tack och lov.
Hur som helst. Om jag mot förmodan någonsin skulle få barn skulle de få lov att heta Siv och Frank. Fint va?
Tusentals inlägg + kommentarer försvann i den beryktade bloggkraschen. Inläggen kommer tillbaka, kommentarerna inte. Sådant är livet.
Jag håller just nu på att lägga ut alla gamla inlägg, så följer du mig via RSS och tycker att det rasslar till lite väl ofta i inkorgen så vet du varför.
Lösen till skyddade inlägg får trogna läsare genom att maila kim@kimmilrell.se
Like
Senaste kommentarer