Titta på denna bild och förstå varför Tel Aviv är världens bästa stad.
Känn suget.
Läs därefter artikeln (nedan).
Intriguing Israel: Biblical echoes, Bauhaus buildings and breakfast in tempting Tel Aviv.
Sedan läser du om hur allt, ALLT, går åt helvete i vårt en gång så härliga Europa: Jews unwelcome on campus.
Izabo, som när som helst nu representerar Israel i ESC, har gjort en ny ambitiös video till låten ”Time”. Här finns inget jobbigt cirkustema (som i förra versionen), men däremot en massa underbara vyer från världens bästa stad.
Ambitiöst! Och låten växer.
Jag förstår att ni sitter som på nålar och vill ha min topp 10-lista – håll ut! Den kommer.
En gång, under min vidriga PC-period, struntade jag i att backuppa. Naturligtvis med oerhört jobbiga och ångestframkallande konsekvenser. En PC kraschar ju titt som tätt, som ni kanske vet, och det var tack och hej till det mesta av virtuellt värde.
För några år sedan gick jag tillbaka till Mac (fanfarer, busvisslingar och spridda applåder) och jag bestämde mig för att börja backuppa ordentligt och inte minst – med jämna mellanrum.
Sista dagen i varje månad för jag över alla jättevackra bilder jag knäppt till både hemdator och jobbdator och nån gång då och då så går jag igenom alla bilder och raderar och rensar för att sedan bränna på skiva och förvara tryggt och fint.
Detta gäller även musik och viktiga dokument + inte minst bloggarna mina.
Igår var en backuppens dag. Det var som vanligt tråkigt och tidskrävande men det kändes väldigt bra efteråt. Lite som sex alltså.
”Another interesting piece comes from Kim Milrell. Fed up with the media trend of ‘bashing Israel’ in Sweden, he is now a pro-Israel blogger.”
Igår var det dags för inventering.
När man plötsligt inte lever ensam (+ Sebbe) så måste ju saker och ting gås igenom, sorteras, kastas och skänkas bort för att skapa utrymme åt den nya familjemedlemmen.
Så ut med kläderna på golvet!
Jag trodde inte att jag hade så mycket kläder (observera att bilden nedan bara visar en liten skvätt av klädhavet) eftersom jag ”aldrig har någonting att ta på mig”.
I min ungdom – när jag var en club kid – så var jag mycket glad i kläder, stil, yta och mode och trender och hela baletten, men med åren så har intresset avtagit. Inte minst på grund av att allt numera är skräp. Ett par skor håller över sommaren och ett par jeans har ett hål i grenen efter bara ett par månader. Annat var det förr då ett par byxor kunde bäras år ut och år in.
Jag är mycket oekonomisk men jag gillar inte att spendera pengar på skräp.
Som förmodligen någon stackare bosatt i en asiatisk barack har sytt ihop.
Jag rensade friskt och ärligt!
”Nej, jag gillar verkligen inte materialet” och ”usch, den här färgen är verkligen inte till min fördel” mumlade jag.
”Den här är tjusig men på tok för liten – den kanske E skulle kunna bära med stolthet. Och så skulle den få ett nytt liv!”
Men ja, det finns ju kläder som jag aldrig mer kommer vilja/kunna ta på mig, som ändå måste sparas. Exempelvis D&G-t-shirten som syns i detta inlägg.
När jag ändå var igång så gick jag igenom en massa andra prylar och fyllde en hel kartong med SKRÄP.
Ja, nu är det verkligen nya tider!
Nu så. Idag var det final och nu är vi i stort sett färdiga med renoveringen. Hallgolvet är på plats och det blev den svart/vit-rutiga mattan från Bauhaus. Inte klinkeriklinks, ty det hade nog blivit lite för ”kallt”. Sebbe verkar stormälska nya golvet och det är ju ändå huvudsaken!
Mycket nöjd är jag.
Småpill och kakel står på agendan – men det får vänta ett litet tag.
Nu sitter jag i köket och njuter av det vackra jag ser. Tyvärr ser jag inte E, ty han åkte till Berlin p.g.a. jobb. Men han är snart tillbaka. Hemma.
Jag ÄLSKAR när Kylie storbandar/jazzar till sig.
Fantastiskt bra.
Även i dag har vi renoverat för fulla muggar.
Och vi var och köpte tjusiga skåpsreglar/handtag och en vacker krok. Mycket viktiga saker – detaljerna.
Naturligtvis köpte jag lite fel och det blev lite åkande fram och tillbaka men tack och pris så bor vi ju bra – nära till allt och så vidare.
De oväderliga Villabögarna (före detta granngrabbarna) har arbetat så hårt, så hårt och nu närmar vi oss slutet. I morgon är det grand finale med hallmattsläggning och storstädning.
Bilder kommer i ett redigt hemma-hos-reportage när även kaklet är på plats i köket.
Här är mina grabbar nu:
Fy farao vad jag diggar Turkiets ESC-låt. Nej, det har inget med gossens superba utseende att göra. Att han är jude spelar heller inte in. Nej, låten är kalas. Älskar klezmerkänslan!
(Klezmer: ursprungligen term för judiska, mestadels folkliga musiker i Östeuropa, i vidare bemärkelse också instrument och den instrumentala musik som utövades bland ashkenazim, d.v.s. de i huvudsak jiddischtalande östeuropeiska judarna.) (wikipedia)
Min topp 10 kommer snart!
Försummar denna blogg lite just nu, jag vet.
Jag lägger mer krut på Letters From Israel och Kim Milrell.com.
Mitt privatliv är ju inte så intressant, du vet.
Det lunkar på.
Det är bra.
Det handlar om E och S och renoveringen.
Efter första samboveckan vill jag dock tala till nationen. Jag vill säga följande:
Ja, som sambo så blir allt det där vardagligt tradiga mycket roligare och det roliga blir riktigt festligt.
Det lilla i livet är som bekant det stora (det har jag sagt i många herrans år).
Det där vardagliga – att komma hem och se någon sitta och arbeta vid köksbordet, för att sedan laga middag ÅT TVÅ och därefter slippa plocka in i diskmaskinen (DISKMASKINEN!), eftersom den andra gör det då det var den första som lagade maten, är inte illa alls.
Sedan pratar man lite om dagen.
Om livet.
Och på kvällskvisten kanske jag känner mig beat och jag ber E att gå ut med S och så gör han det. Inte illa alls.
Jag är mycket imponerad av E, ty med honom är ingenting ‘jobbigt’. Det bara flyter på. Inget gnäll (fy farao vad jag ogillar gnäll och gnat) och inga konstigheter. Bara full fräs. Det går jag igång på.
Jag tänker på tidigare förhållanden och på hur jag har ”försökt” och ”kämpat” och ”gett det en chans”. Det ska inte vara så, har jag på ålderns höst kommit på, utan det ska ”bara flyta på”.
Jag tackar och tar emot.
Nu är klockan 00:19 och jag sitter och jobbar lite.
E har somnat. Jag hör att han har legat i sängen och tittat på någon serie, men han sover nu. Det såg jag nyss när jag gick och kollade efter S.
Han sover bredvid E. Och framför dem ligger en dator som gapar fram någon serie som ingen tittar på.
Igår fick vi nya skåpluckor.
Flotta och fina.
Sista stöten är kommen – hallen.
Och så några hyllor här och där och så småningom (när vi bestämt oss för vilket) så kommer kaklet upp på köksväggarna.
Därefter bjuder vi in till inflyttningsfest. En supersallad och stora mängder rosévin blir det garanterat. Och kanske en och annan ESC-dänga.
Men vi måste tala med små bokstäver – vill inte störa grannarna något mer!
E har blivit en riktig ESC-fantast.
Och eftersom Melodifestivalen och Eurovision Song Contest är betydelsefulla delar av den svenska identiteten så ingår MF- och ESC-kunskap i den nödvändiga och livsviktiga integrationsprocessen.
Igår kväll hette kapitlet ”Balkanballader” och E sög åt sig som en svamp.
”Jag älskar ESC för att det finns så många bra låtar i detta spektakel”, sa han. ”Och många dåliga – vilket ju är en del av charmen.”
När vi senare lyssnade på ”Happy Birthday” (Israel 1999) så hojtade han: ”Det er inte min fösledag. Min fösledag er oktober tjugofira.” ESC=integration.
Vilken gullefnutt!
För några dagar sedan sjöng han med till Pernilla Karlssons ”När jag blundar” och han gjorde det med tydlig finlandssvensk touch: ”betschymmer” och ”ljüüüs” och så vidare.
Vilken spjuver!
