I lördags träffade jag min vän Dansken på den där krogen i Gamla Stan. Mycket trevligt och många hjärtliga skratt (och en hel del gin och – som vanligt i Danskens sällskap – ett gäng shots).
Plötsligt steg en människa fram till mig.
”Heter inte du Kim?”
Jag antog att det var ett av mina tusentals bloggfans.
”Jo, det stämmer”, svarade jag.
Han frågade då om jag inte kom ihåg honom och i samma sekund som jag svarade ”nej, tyvärr” så insåg jag att han var den så kallade Permanenten som stalkade mig för tre år sedan.
Snälla herr Permanent – sluta stalka mig. Tala inte till mig om du ser mig. Och klipp dig!
Fortfarande med permanent?
Ja, nu ännu större! Han är som ett stort burr som går omkring.